I just need you now
Mjaha. Då är det exakt en månad sen. En månad sen annandagen, en månad sen jag fick beskedet som skulle göra avslutningen på julen den värsta dagen i mitt liv. För det var det, den värsta dagen i mitt liv. Och det sitter kvar..
Vissa dagar är bra, andra är mindre bra. Senaste helgen var t.ex. mycket bra, var ut med ett gäng ur klassen och hade riktigt, riktigt roligt. Helt underbart! Tills det blev dåligt på söndagen igen. Jag sover inte längre på nätterna, och det har inte bara att göra med att jag svängt dygnet eller så. Jag menar, förra veckan sov jag sammanlagt 10 timmar söndag-torsdag, vilket ju visar att jag var låååångt över tröskeln för vad man 'borde' orka med. Men det gick det med. Sov under torsdagsnatten iallafall..
Nu har det varit dåliga dagar igen, några av de värsta hittills måste jag säga. Har inte sovit något överhuvudtaget, och jag vill/orkar definitivt inte träffa någon. Alls. Det är det värsta, att jag inte ens kan tvinga mig att t.ex. gå till skolan, av den anledningen att jag mår fysiskt illa av tanken på att 'måsta' prata med folk. Imorgon SKA jag till skolan, mest för att jag måste försöka hänga med lite i lektionerna trots allt. På torsdag ska vi till Åre över helgen, men jag överväger (eller okej, egentligen har jag nog bestämt mig) att fara till Åland istället. Jag vill träffa mamma, kramas med Mormor och gå och prata med Morfar. Jag tror det är det enda som kan ge mig sinnesro just nu. Det är dumt, i know, men det är nog det enda som kan hålla mig uppe.
Det är jobbigt alltihop. Jag känner mig som en tönt som låter detta ta över alltihop och att jag mår så kasst över det. Jag VET att jag måste ta mig i kragen och jag VET att jag inte får min fina Morfar tillbaka genom att sörja så till den grad att jag inte orkar annat. Men det är mitt sätt att hantera det, jag har aldrig varit med om detta förut och det är så tungt, så tungt. Anledningen till att jag inte sover på nätterna är t.ex. inte för att jag svängt på dygnet eller helt enkelt låter bli. Det beror på att jag drömmer. Mycket. Jag drömmer obehagliga saker som får mig att gråta. Eller så drömmer jag att jag är hemma, hos Mormor och Morfar och sedan vaknar upp och inser läget. Eller att jag är på sjukhuset och ber att få se Morfar, och får se honom. Sådär som det är på tv, ni vet? Med vita skynket och allt. Till saken hör att jag aldrig gjorde det. Fram till begravningen gick jag och tvekade om jag skulle gå till sjukhuset eller inte, men valde till slut att låta bli. Ändå drömmer jag att jag har gjort det. Inte särskilt roligt kan jag tala om!
Alla dessa drömmar lägger sina spår, och jag tror att jag helt enkelt därför undermedvetet låter bli att sova. För om man inte sover, så drömmer man inte heller. Och det är skönt. Även om jag istället är stört trött och inte har ork till annat, eller sover tre timmar på förmiddagen för att jag i det läget är så sjukt trött att jag slocknar av utmattning. Anyhow, såhär ligger det till.
Nu svider mina ögon. Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjort senaste månaden, plötsligt känns det inte lika jobbigt att tänka på kärleksbesvikelser osv, inget kommer att komma i närheten av att kännas så jobbigt som detta. Jag har alltid tagit för givet att mina morföräldrar skulle finnas kvar och leka med mina barn i framtiden, att de skulle få se vad jag blir när jag 'blir stor' och att de skulle fortsätta ställa upp som de alltid gjort. Nu blir det inte så. Min värld är skev, jag är lycklig som har Mormor kvar, men det är ju inte samma sak nu när det inte är de båda längre. Jag kommer ALDRIG ta något sådant förgivet igen, detta gav mig ett sånt hårt slag i magen så det kommer ta länge innan jag ens kan andas ordentligt igen.
Nu tvättar jag, jepp, blir riktigt produktiv när jag har ångest över att ha dissat skolan. Lär storstäda hela natten bara därför. Eller nej, inatt SKA jag verkligen försöka sova lite. Så jag orkar imorgon. Blir en lång dag.. Ska på stan efter skolan och se om man kan få tag i något som hjälper mig sova. Några klasskamrater kom med lite förslag som går att hitta på hälsokostbutikerna, inge starka apoteksgrejer.. Så vi får se.
Har inte så mycket mer att tillägga. Mina klasskamrater är superfina, och AnnaWk i götet har varit jättesöt som skickat små mess och kommentarer bara för att munta upp mig. Som jag sagt förut, jag har så underbara människor i mitt liv som jag inte vet vad jag har gjort för att förtjäna. Men nånting måste jag ju ha gjort rätt.. Jag är så tacksam för min familj, släkt och vänner. Allihop. <3
Morfar, du fattas mig. Du fattas oss allihop. Vi sa ju att vi skulle ses i Januari, ändå lämnade du oss innan. FAN.
Vissa dagar är bra, andra är mindre bra. Senaste helgen var t.ex. mycket bra, var ut med ett gäng ur klassen och hade riktigt, riktigt roligt. Helt underbart! Tills det blev dåligt på söndagen igen. Jag sover inte längre på nätterna, och det har inte bara att göra med att jag svängt dygnet eller så. Jag menar, förra veckan sov jag sammanlagt 10 timmar söndag-torsdag, vilket ju visar att jag var låååångt över tröskeln för vad man 'borde' orka med. Men det gick det med. Sov under torsdagsnatten iallafall..
Nu har det varit dåliga dagar igen, några av de värsta hittills måste jag säga. Har inte sovit något överhuvudtaget, och jag vill/orkar definitivt inte träffa någon. Alls. Det är det värsta, att jag inte ens kan tvinga mig att t.ex. gå till skolan, av den anledningen att jag mår fysiskt illa av tanken på att 'måsta' prata med folk. Imorgon SKA jag till skolan, mest för att jag måste försöka hänga med lite i lektionerna trots allt. På torsdag ska vi till Åre över helgen, men jag överväger (eller okej, egentligen har jag nog bestämt mig) att fara till Åland istället. Jag vill träffa mamma, kramas med Mormor och gå och prata med Morfar. Jag tror det är det enda som kan ge mig sinnesro just nu. Det är dumt, i know, men det är nog det enda som kan hålla mig uppe.
Det är jobbigt alltihop. Jag känner mig som en tönt som låter detta ta över alltihop och att jag mår så kasst över det. Jag VET att jag måste ta mig i kragen och jag VET att jag inte får min fina Morfar tillbaka genom att sörja så till den grad att jag inte orkar annat. Men det är mitt sätt att hantera det, jag har aldrig varit med om detta förut och det är så tungt, så tungt. Anledningen till att jag inte sover på nätterna är t.ex. inte för att jag svängt på dygnet eller helt enkelt låter bli. Det beror på att jag drömmer. Mycket. Jag drömmer obehagliga saker som får mig att gråta. Eller så drömmer jag att jag är hemma, hos Mormor och Morfar och sedan vaknar upp och inser läget. Eller att jag är på sjukhuset och ber att få se Morfar, och får se honom. Sådär som det är på tv, ni vet? Med vita skynket och allt. Till saken hör att jag aldrig gjorde det. Fram till begravningen gick jag och tvekade om jag skulle gå till sjukhuset eller inte, men valde till slut att låta bli. Ändå drömmer jag att jag har gjort det. Inte särskilt roligt kan jag tala om!
Alla dessa drömmar lägger sina spår, och jag tror att jag helt enkelt därför undermedvetet låter bli att sova. För om man inte sover, så drömmer man inte heller. Och det är skönt. Även om jag istället är stört trött och inte har ork till annat, eller sover tre timmar på förmiddagen för att jag i det läget är så sjukt trött att jag slocknar av utmattning. Anyhow, såhär ligger det till.
Nu svider mina ögon. Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjort senaste månaden, plötsligt känns det inte lika jobbigt att tänka på kärleksbesvikelser osv, inget kommer att komma i närheten av att kännas så jobbigt som detta. Jag har alltid tagit för givet att mina morföräldrar skulle finnas kvar och leka med mina barn i framtiden, att de skulle få se vad jag blir när jag 'blir stor' och att de skulle fortsätta ställa upp som de alltid gjort. Nu blir det inte så. Min värld är skev, jag är lycklig som har Mormor kvar, men det är ju inte samma sak nu när det inte är de båda längre. Jag kommer ALDRIG ta något sådant förgivet igen, detta gav mig ett sånt hårt slag i magen så det kommer ta länge innan jag ens kan andas ordentligt igen.
Nu tvättar jag, jepp, blir riktigt produktiv när jag har ångest över att ha dissat skolan. Lär storstäda hela natten bara därför. Eller nej, inatt SKA jag verkligen försöka sova lite. Så jag orkar imorgon. Blir en lång dag.. Ska på stan efter skolan och se om man kan få tag i något som hjälper mig sova. Några klasskamrater kom med lite förslag som går att hitta på hälsokostbutikerna, inge starka apoteksgrejer.. Så vi får se.
Har inte så mycket mer att tillägga. Mina klasskamrater är superfina, och AnnaWk i götet har varit jättesöt som skickat små mess och kommentarer bara för att munta upp mig. Som jag sagt förut, jag har så underbara människor i mitt liv som jag inte vet vad jag har gjort för att förtjäna. Men nånting måste jag ju ha gjort rätt.. Jag är så tacksam för min familj, släkt och vänner. Allihop. <3
Morfar, du fattas mig. Du fattas oss allihop. Vi sa ju att vi skulle ses i Januari, ändå lämnade du oss innan. FAN.
Have you ever tried sleeping with a broken heart
Jag är trött. Trött i huvudet, kroppen och hjärtat. Och ingenting hjälper. Jag har försökt vara som vanligt, tänka på annat och leva vidare, men det finns inga instruktioner om hur man ska göra. Hur gör man? Hur fortsätter man andas, hur orkar man skratta åt roliga saker när hjärtat gråter om själen skriker? Vart går man? Enda stället som har gett mig tröst, har varit graven. Jag vet att det bara är ett skal som ligger där, min fina Morfar finns inte där nere i jorden, men jag tror verkligen att han håller sig i närheten och därför finner jag sån tröst i att få gå dit och prata. Jag har varit dit nästan varje dag sedan begravningen, och det ger mig ett sånt lugn, jag vet att Morfar hör mig.
Nå om jag skulle dra igenom senaste veckorna lite snabbt då. Jag lämnade alltså Gran Canaria kvällen efter beskedet, hade turen att hitta ett någorlunda billigt flyg så snabbt och chefen sa bara 'åk' när jag förklarade. Vi var ut en sväng ett gäng på lördagen, jag hade inte klarat att sitta på hotellrummet så det var skönt att alla var så fina. På söndagskvällen fick jag säga hej då till alla på Maspalomas och Tabaiba, och det framkallade många tårar. Fick min efterlängtade kyss också, men jag tyckte det var dåligt tajmat när det var 5 minuter innan jag lämnade hotellen.. Sånt är livet. Flygen var försenade men gick någorlunda smidigt, på måndagskvällen var jag på Åland.
De två följande veckorna levde jag kvar i mitt vakuum. En stund gladdes jag åt att öppna mina julklappar, fick inget som stod på min önskelista (fast den hade jag ändå inte gett åt någon för det är alldeles för dyra grejer) men allt var mycket bra. Fick nånting som jag längtat efter i många år av mina fina föräldrar, en stereo till bilen!!! Styvfarsan satte in den så nu är den gamla kassetspelaren ett minne blott. Plötsligt är det mycket trevligare att köra långa sträckor :)
Nyårsafton spenderades med vänner och raggarsvin, även det mycket bra. Eller iallafall så bra som det kunde vara just då. Jag trodde att årskiftet banade väg för en ny början, istället blev det ett avslut, men även det var bra. Så här i efterhand kan jag iallafall säga att det var bäst som skedde, då det aldrig hade kunnat sluta bra ändå.
4 januari var dagen då Morfar lades till sin sista vila. Det var fint, bara vi, de allra närmaste var där och jag fick lägga mitt fina hjärta med 'The worlds best granddad' bland blommorna. Kommer aldrig kunna höra varesig Amazing Grace eller Bridge over troubled water igen utan att gråta, men så är det. Det kan jag leva med.
Innan begravningen och efter, har jag spenderat en del tid med mormor, handlat med henne och så. Och så har jag som sagt varit mycket på gravgården efteråt. Utöver det har jag varit med familjen, eller A&R. Det är ungefär så långt orken har funnits, och bara att fara och handla själv har känts jobbigt. Tanken på att faktiskt behöva prata med andra människor har varit tung, och är det fortfarande. Jag skulle helst bara stänga in mig och låta bli att prata med någon. Men jag måste väl..
Igår laddade jag bilen med alla mina tillhörigheter (nästan) och efter att ha tankat bilen och ÄNTLIGEN fått en svinbra halare (TACK MAMMA!) så påbörjade jag resan norrut. Ville hem så desperat mycket att jag endast gjorde ett stopp mellan Grisslehamn och Övik, det var på Frasses i Tönnebro och varade inte mer än 20 minuter. Tack vare detta, bara vägar och fint väder, var jag uppe redan halv tio-tiden. Myyycket tidigare än jag hade tänkt, men det var behövligt. Njöt av känslan av att vara hemma många timmar, innan jag flyttade mig till sängen och påbörjade ännu en sömnlös natt.
Idag har jag varit och fixat parkering till bilen. Eftersom jag sovit otroligt lite och då mycket oroligt, var jag och fixade allting och flyttade bilen redan innan kl 11. Klockan två, tre på dagen somnade jag om och sov till klockan fyra. Därefter har jag duschat och handlat lite, det är allt. Nu är klockan 1 på natten just och här sitter jag. Lägenheten är en enda röra och jag borde packa upp och förbereda väskan för skolan imorn. För då ska jag dit. Även om jag har världens klump i magen över att 'måsta' träffa så många jag känner på en gång.. Och behöva förklara situationen för min lärare. Jag vet inte hur det ska gå! Men som jag sagt förut, mina klasskamrater är underbara så det SKA gå. Det kommer bli tungt och göra ont, men det kommer att gå. Sedan har vi eget arbete på fredag så jag ska låsa in mig tre dagar och ta tag i mitt liv. Med början uppackning och röjning, följt av skoluppgifter. Förmodligen ska jag och storhandla lite också. Det är min plan. Det blir sällan som jag tänkt, men just nu ser det ut såhär.
Imorgon ska vi presentera vår praktik, jag och Andrea. Det känns otroligt vemodigt då jag verkligen saknar alla på hotellen (framförallt Yeray då, så heter han, min bartender) och jag önskar jag kunde åka tillbaka imorgon och fortsätta där jag avslutade det. Men, kanske i framtiden. Hursom, bara jag fixar att stå där framme och berätta om praktiken blir allting bra. Någon rapport har jag inte fått ihop, och jag vet inte hur jag ska få ihop den heller. Jag vet inte varför, men hur jag än försöker så går det inte, tankarna vägrar samla sig länge nog för att få ihop något vettigt. Ska ge det ett nytt försök i helgen. Vissa säger att det blir så, att det är okej och att jag måste ge det tid. Men jag vill inte behöva ge det tid! Jag vill att allting ska bli som det var innan, att det ska vara som vanligt, att jag ska kunna sova på nätterna och inte ligga vaken och gråta och tänka på Morfar. Eller vakna gråtandes, då jag i drömmen insett att han inte finns mer. Fan.
Nu lägger jag ner det här en stund igen. Ni har fått en del uppdateringar, kanske kommer mer, kanske inte. Förmodligen dröjer det en stund, eftersom det inte är så mycket på gång har jag heller inget att säga. Detta är iallafall det senaste, nu kryper jag under täcket.
<3
Nå om jag skulle dra igenom senaste veckorna lite snabbt då. Jag lämnade alltså Gran Canaria kvällen efter beskedet, hade turen att hitta ett någorlunda billigt flyg så snabbt och chefen sa bara 'åk' när jag förklarade. Vi var ut en sväng ett gäng på lördagen, jag hade inte klarat att sitta på hotellrummet så det var skönt att alla var så fina. På söndagskvällen fick jag säga hej då till alla på Maspalomas och Tabaiba, och det framkallade många tårar. Fick min efterlängtade kyss också, men jag tyckte det var dåligt tajmat när det var 5 minuter innan jag lämnade hotellen.. Sånt är livet. Flygen var försenade men gick någorlunda smidigt, på måndagskvällen var jag på Åland.
De två följande veckorna levde jag kvar i mitt vakuum. En stund gladdes jag åt att öppna mina julklappar, fick inget som stod på min önskelista (fast den hade jag ändå inte gett åt någon för det är alldeles för dyra grejer) men allt var mycket bra. Fick nånting som jag längtat efter i många år av mina fina föräldrar, en stereo till bilen!!! Styvfarsan satte in den så nu är den gamla kassetspelaren ett minne blott. Plötsligt är det mycket trevligare att köra långa sträckor :)
Nyårsafton spenderades med vänner och raggarsvin, även det mycket bra. Eller iallafall så bra som det kunde vara just då. Jag trodde att årskiftet banade väg för en ny början, istället blev det ett avslut, men även det var bra. Så här i efterhand kan jag iallafall säga att det var bäst som skedde, då det aldrig hade kunnat sluta bra ändå.
4 januari var dagen då Morfar lades till sin sista vila. Det var fint, bara vi, de allra närmaste var där och jag fick lägga mitt fina hjärta med 'The worlds best granddad' bland blommorna. Kommer aldrig kunna höra varesig Amazing Grace eller Bridge over troubled water igen utan att gråta, men så är det. Det kan jag leva med.
Innan begravningen och efter, har jag spenderat en del tid med mormor, handlat med henne och så. Och så har jag som sagt varit mycket på gravgården efteråt. Utöver det har jag varit med familjen, eller A&R. Det är ungefär så långt orken har funnits, och bara att fara och handla själv har känts jobbigt. Tanken på att faktiskt behöva prata med andra människor har varit tung, och är det fortfarande. Jag skulle helst bara stänga in mig och låta bli att prata med någon. Men jag måste väl..
Igår laddade jag bilen med alla mina tillhörigheter (nästan) och efter att ha tankat bilen och ÄNTLIGEN fått en svinbra halare (TACK MAMMA!) så påbörjade jag resan norrut. Ville hem så desperat mycket att jag endast gjorde ett stopp mellan Grisslehamn och Övik, det var på Frasses i Tönnebro och varade inte mer än 20 minuter. Tack vare detta, bara vägar och fint väder, var jag uppe redan halv tio-tiden. Myyycket tidigare än jag hade tänkt, men det var behövligt. Njöt av känslan av att vara hemma många timmar, innan jag flyttade mig till sängen och påbörjade ännu en sömnlös natt.
Idag har jag varit och fixat parkering till bilen. Eftersom jag sovit otroligt lite och då mycket oroligt, var jag och fixade allting och flyttade bilen redan innan kl 11. Klockan två, tre på dagen somnade jag om och sov till klockan fyra. Därefter har jag duschat och handlat lite, det är allt. Nu är klockan 1 på natten just och här sitter jag. Lägenheten är en enda röra och jag borde packa upp och förbereda väskan för skolan imorn. För då ska jag dit. Även om jag har världens klump i magen över att 'måsta' träffa så många jag känner på en gång.. Och behöva förklara situationen för min lärare. Jag vet inte hur det ska gå! Men som jag sagt förut, mina klasskamrater är underbara så det SKA gå. Det kommer bli tungt och göra ont, men det kommer att gå. Sedan har vi eget arbete på fredag så jag ska låsa in mig tre dagar och ta tag i mitt liv. Med början uppackning och röjning, följt av skoluppgifter. Förmodligen ska jag och storhandla lite också. Det är min plan. Det blir sällan som jag tänkt, men just nu ser det ut såhär.
Imorgon ska vi presentera vår praktik, jag och Andrea. Det känns otroligt vemodigt då jag verkligen saknar alla på hotellen (framförallt Yeray då, så heter han, min bartender) och jag önskar jag kunde åka tillbaka imorgon och fortsätta där jag avslutade det. Men, kanske i framtiden. Hursom, bara jag fixar att stå där framme och berätta om praktiken blir allting bra. Någon rapport har jag inte fått ihop, och jag vet inte hur jag ska få ihop den heller. Jag vet inte varför, men hur jag än försöker så går det inte, tankarna vägrar samla sig länge nog för att få ihop något vettigt. Ska ge det ett nytt försök i helgen. Vissa säger att det blir så, att det är okej och att jag måste ge det tid. Men jag vill inte behöva ge det tid! Jag vill att allting ska bli som det var innan, att det ska vara som vanligt, att jag ska kunna sova på nätterna och inte ligga vaken och gråta och tänka på Morfar. Eller vakna gråtandes, då jag i drömmen insett att han inte finns mer. Fan.
Nu lägger jag ner det här en stund igen. Ni har fått en del uppdateringar, kanske kommer mer, kanske inte. Förmodligen dröjer det en stund, eftersom det inte är så mycket på gång har jag heller inget att säga. Detta är iallafall det senaste, nu kryper jag under täcket.
<3
