litentigerlilja

Jag vet. Det kommer bli mycket om Lynnwood nu, men det är ytterst få personer som förstår hur jag känner just för tillfället.
De senaste åren har jag bott på många olika ställen, vissa har känts mer som 'hemma' än andra. Under en period trivdes jag allra bäst på mormors och morfars soffa, det fanns ingen annanstans som jag kände mig lika trygg och ja, hemma. Inte för att jag inte alltid varit välkommen hos mina föräldrar, utan för att flyttande kan få en att bli lite lost. Få mig att bli lite lost. Och då har mormor och morfars soffa alltid funnits kvar..

I Lynnwood kände jag mig hemma. Det tog ett litet tag, men Ruth är en otrolig kvinna, som gjorde allt för att jag skulle trivas. Jag hade ett eget rum, enorm säng, ännu större garderob och en större tv än jag någonsin haft i mitt rum förut. Mitt rum låg på andra sidan huset, längst bort i korridoren från Ruths och barnens rum, så jag hade det alldeles eget och privat. Jag hade en alldeles egen bil som bara jag körde, och en mobiltelefon som jag aldrig såg en enda räkning på. Jag var otroligt bortskämd, men det handlar om att ge och ta. Jag hade barnen dygn i sträck när Ruth måste utomlands eller bara till andra sidan staterna, och i genäld fick jag extra pengar, en i-pod och extra semester dagar. Det var genom henne jag fick min första laptop, och jag fick se många olika delar av USA genom resorna jag fick göra med henne och barnen, och även de jag hann göra då jag fick semester. Det var mycket under året som var tungt, mycket jobbigt, eftersom hon har ett sådant jobb som hon har fick jag emellanåt leka mamma på heltid. Och det är tusans tungt för en 18åring vill jag säga, med två barn på 8 och 9 år. Men det var något av det bästa jag gjort i mitt liv, och jag har aldrig känt mig ovälkommen i huset. Det blev mitt andra hem, och så kommer jag alltid att känna. Ruth, Sean och Ally är min andra familj, och kommer så alltid att vara.

Nu har jag fått chansen att spendera några månader i min gamla hemstad, Lynnwood, och ingenting kunde göra mig lyckligare. Förutom det faktum att jag återigen ska få bo hos min familj! Det var Ruth som erbjöd mig boende, genast då jag berättade att jag sökte praktik i Seattle-området. Egentligen hade jag inte tänkt så långt, jag ville bara fråga om hon hade några förslag på praktikplatser, och självklart berätta att jag otroligt gärna vill träffa dem, ifall jag skulle få praktik i området. Jag fick inte protestera, jag ska bo hos dem och så är det med det. Och jag är sååå glad, jag har inte sett henne eller 'mina barn' nu på närmare två år, och jag saknar dem så grymt mycket att det gör fysiskt ont ibland. Jag har ju självklart hållit kontakten med dem, jag har skickat paket med små presenter och så, men det är ju inte samma sak som att faktiskt träffa dem! Barnen har blivit så stora, Sean fyller 12 (!) och Ally 11 i sommar! Det är galet. Känns som om jag har missat massor, de är ju inga 'barn' mera, de börjar närma sig tonåringar och lever förmodligen helt andra liv än de gjorde när jag fortfarande var där. Jag undrar om Sean fortfarande är lika blyg, och om Ally fortfarande är lika galen och sätter kvarteret i skräck :) Och självklart undrar jag över mannen som Ruth gifte sig med efter att jag lämnat dem, mannen som jag aldrig träffade eller visste särskilt mycket om! Det är så spännande alltihop, och jag kan knappt vänta tills jag får se dem allihop, krama dem och höra barnen berätta om allt i deras liv :D

Jag har ju pratat med Ruth nu, om hur vi ska göra när jag kommer. Jag kommer att få eget rum igen, och även tillgång till en av deras bilar, så jag kan ta mig till och från praktiken utan problem. När jag nämde betalning för boendet blev hon nästan arg, och skrev att jag absolut inte får betala för boendet 'Emma, you're family, you are not paying for staying in our house'. Då kom det lite tårar, ärligt talat. Gosh. Jag skrev att jag ju åtminstone kan ha barnen nånting om hon behöver, och det tyckte hon lät tacksamt ifall hon och mannen vill gå på date eller så, men att jag absolut inte skulle känna mig tvingad.. Men det gör jag så gärna. Det är ju mina barn!
Hon frågade även tidigare om jag kommer att stanna även efter att praktiken är slutförd, dvs sista juni, och jag har inte ens tänkt tanken så långt och det sa jag åt henne. Då kom det tillbaka att både barnen och hon vill att jag stannar, så länge mitt visum tillåter det. Och visumet kommer med en grace-period på 30 dagar, vilket innebär att man får stanna i landet 30 dagar extra så länge man inte jobbar. Så nu är jag superlost, jag vet absolut inte hur jag ska göra. Har som sagt velat åka till Västerås i så många år, och nu skulle jag ha chansen. Plus att jag fått ett pass på Rosa strax efter, så jag skulle inte hinna bli uttråkad på ön och det skulle införtjänas lite cash. Men ja. Nu är världen upp och ner igen, och jag måste verkligen fundera över detta. Just nu vet jag ingenting.

Men jag är glad. Så otroligt glad. Jag kommer att ha en grym praktik på ett supercoolt ställe, jag kommer att få bo hos mina andra familj som är totalt underbar, och jag kommer att få känna på Livet i Lynnwood/Seattle igen.

Jag är så jävla glad.

Puss.