litentigerlilja

Jag har haft inläggsfönstret öppet tre timmar nu. Hittills är rubriken det enda jag fått ner. Jag har lagat middag, ätit middag, ätit godis och nu sitter jag här och hinkar i mig fanta. Ändå har jag inte fått ner något mer i text.

Ärligt talat håller allt på att äta upp mig inifrån. Jag har kommit till mitt rymningsstadie igen, dvs då jag är så less och trött på hela alltihop att jag hellre drar någon annanstans, gör något annat. Skolan är inge kul längre, mest eftersom det vi läst nu denna termin (ekonomin) inte intresserar mig det minsta. Och jag vet att jag tjatar, men jag har så ont hela tiden och bara det är en anledning i sig att bara vilja stanna under täcket. Rotade fram mitt gamla knäskydd, ska använda det 24/7 nu ett tag och se om det gör någon skillnad överhuvudtaget. Annars kan jag inte göra så mycket annat än att vänta på att dessa sista två veckor ska gå fort som fan, så vi kommer iväääg!

Det är helt sjukt, förra året gillade jag verkligen skolan, det mesta vi läste då var verkligen intressant och kul, även om jag redan då hade lite svårt att hålla mig i skolan alla dagar i veckan.. Jag har bara så svårt att komma mig iväg, speciellt när jag vet att det står något riktigt ointressant på schemat som jag egentligen inte vill lära mig.
I somras vaknade jag varje morgon med ett leende, jag klev gärna upp oberoende hur trött och slut jag var, eftersom jag visste att bara jag kom mig iväg till FoF så skulle jag få göra något jag verkligen älskade att göra. Jag vet inte om jag någonsin har känt så om nånting förut, skulle eventuellt ha varit första sommaren på Rosa, då kunde man bita ihop och ta sig igenom dagarna eftersom man hade världens bästa arbetskamrater och det fanns alltid någon som peppade en.

Men, det är ju inte dessa grejer som stör mig mest just nu. Det är inte skolan eller värken som håller mig vaken om nätterna, som irriterar mig under dagarna och stjäl min koncentration och ork från vad jag än försöker mig på. Det är bara en så otroligt tung period just nu, och det tyngsta av allt är att jag inte kan prata om det. De som vet lite mer, finns nere på ön och det går lixom inte att ta det via msn eller så, det har jag försökt.. Och här uppe finns det knappt någon som egentligen vet någonting, och det känns inte som någon idé att försöka förklara för någon om alltihop, min egen kusin vägrade ju förstå, och då vet han innerst inne vad som är sant iallafall!
Om jag bara försöker berätta en liten del, så kommer det ändå alltid massa frågor, och oftast är det jag som blir ifrågasatt. Jag har världens finaste klass, och jag vet att säkert hälften skulle lyssna, förstå och kramas, men samtidigt vill jag inte ha något medlidande eller så heller. Det är inte synd om mig. Jag har haft det mycket bra, min syster likaså, men när jag inte kan prata med någon om alltihop, så blir det jobbigt. När jag haft en mardröm, eller helt enkelt minns något gammalt för att någon annan pratat om något liknande, så kan jag inte ventilera mig och istället fastnar allting på insidan. Och nu börjar det kännas frätande. De två personer som vet allra mest, som var med från början och har sett vissa grejer med egna ögon, hört med egna öron, de är personer jag inte ens har någon kontakt med idag. I ena fallet är det självvalt, i det andra.. Ja. Jag kan analysera det i evighet. Men det spelar ändå ingen roll. Ingenting gällande det spelar någon roll.

Ni som läser här, ska veta att allt är okej med mig. Jag utövar en kamp med mig själv just nu, och det som tar mest på psyket är det faktum att jag låter honom göra såhär mot mig. Vi har inte ens utbytt ett ord eller setts på över ett år nu, ändå låter jag honom påverka mig så till den milda grad att jag mår såhär jävla dåligt. Den enda trösten jag har just nu, är att min lillasyster delar detta med mig. Även om vi ligger på olika nivåer just nu, känslomässigt, så har vi varandra. Min syster är och förblir min syster, och vad som än hänt, eller kommer hända, så är det vi två. Love you sis <3

Nu ska jag sluta vara så bitter och glo på Parlamentet istället. Det blir lite trevligare så!
Puss på mina fina vänner som står kvar vid min sida trots att jag är som jag är just nu. Det kan bara bli bättre!