I thought I couldn't want you, more than I did before..
Det har med att ta tag i mig sjalv gar inge vidare.. Suck. Jag sover, duschar, klar pa mig och gar till jobbet. Nar jag slutat gar jag raka vagen hem igen och kryper ner under tacket. Igar kvall gjorde jag ett forsok till att fira till det lite med spanjorerna, men efter en breezer ville jag grina sa da gick jag hem iallafall.
Det har med arlighet har jag alltid varit forundrad over, det ar sa fa manniskor som i dagens lage kan vara arliga nar det kommer till vissa saker. Sedan jag flyttade hit har jag stott pa sa otroligt manga ARLIGA manniskor, som verkligen sager som det ar utan att tveka. Det ar jattebra och sa, men andra ganger skulle livet vara lattare att leva utan den dar irlandska arligheten.. For jag tror att det ar den irlandska mentaliteten som gor det, de spelar inga spel utan sager istallet som det ar, utan att forsoka linda in det sa det ska lata battre. Egenskaper vi i Norden borde ta efter..
Anyhow, jag sitter pa jobb just nu, det ar sa tyst och lugnt att jag maste skriva detta nu sa jag inte far for mig att stalla mig upp och skrika rakt ut. For det ar vad jag vill gora, skrika. Jag vill skrika att jag inte bryr mig, att det ar okej, jag vet hur det kanns nar hjartat blir krossat, jag vet hur det kanns nar tararna narmast har tagit slut, och jag bryr mig inte, lat mig bara fa vara lycklig en liten stund till.. Jag lovar, jag kan latsas, jag kan latsas att det inte gor mig nagot, att jag ar nagon annan, nagon starkare, att jag kan klara det anda.
Men jag ar tyst. For forsta gangen i mitt liv ifragasatter jag det inte, for jag vet att det inte langre ar nagot spel. Sanningen svider, annu mer nar man vet att det verkligen ar sant. Men sant ar livet.
Arligheten varar langst, men i detta fall hade jag hellre levt i lognen ett tag till..
Sa ar det. Jag ar glad att jag aker hem over jul, jag behover det. Senaste dagarna har hjarnan inte fungerat ordentligt, jag har gjort misstag jag aldrig annars skulle gora och ja. My brain's scattered. Jag misstanker att det ar for att det narmar sig just jul nu, och med det kommer sa mycket kanslor och elande att det gar ut over resten. Och da menar jag inte allting med D, utan allt annat. Han har nog bara en liten del i varfor jag ar sa forvirrad och trott just nu.. Aven om det sjalvklart inte hjalper till. Tur nog sa jobbar jag bara imorgon och tisdag till, sedan ar jag ledig tva dagar. Darefter jobbar jag fredag kvall och sedan ar jag ledig hela helgen (vi har julfest pa lordag) och darefter aker jag harifran. Flyger pa mandag morgon, men tar bussen harifran pa sondag natt kl2, bara sa jag sakert ska vara i Dublin i tid ifall det blir snostormar och skit igen. Plus att jag da kan sova pa bussen under natten, istallet for att sova tva timmar hemma och sedan masta slapa mig ner till bussen och sa.. Jaja.
Nu blev det bara en javla massa svammel. Men jag har atminstone fatt en halvtimme att ga! Bara att klara mig igenom resten av kvallen nu.. Kommer stupa i sang iallafall, vilket ar bra for jag borjar 7.30 imorn.
Jag vill bara saga tack till alla fina som skickar kramar, jag alskar er, allihop. Tack for att ni finns! <3
Det har med arlighet har jag alltid varit forundrad over, det ar sa fa manniskor som i dagens lage kan vara arliga nar det kommer till vissa saker. Sedan jag flyttade hit har jag stott pa sa otroligt manga ARLIGA manniskor, som verkligen sager som det ar utan att tveka. Det ar jattebra och sa, men andra ganger skulle livet vara lattare att leva utan den dar irlandska arligheten.. For jag tror att det ar den irlandska mentaliteten som gor det, de spelar inga spel utan sager istallet som det ar, utan att forsoka linda in det sa det ska lata battre. Egenskaper vi i Norden borde ta efter..
Anyhow, jag sitter pa jobb just nu, det ar sa tyst och lugnt att jag maste skriva detta nu sa jag inte far for mig att stalla mig upp och skrika rakt ut. For det ar vad jag vill gora, skrika. Jag vill skrika att jag inte bryr mig, att det ar okej, jag vet hur det kanns nar hjartat blir krossat, jag vet hur det kanns nar tararna narmast har tagit slut, och jag bryr mig inte, lat mig bara fa vara lycklig en liten stund till.. Jag lovar, jag kan latsas, jag kan latsas att det inte gor mig nagot, att jag ar nagon annan, nagon starkare, att jag kan klara det anda.
Men jag ar tyst. For forsta gangen i mitt liv ifragasatter jag det inte, for jag vet att det inte langre ar nagot spel. Sanningen svider, annu mer nar man vet att det verkligen ar sant. Men sant ar livet.
Arligheten varar langst, men i detta fall hade jag hellre levt i lognen ett tag till..
Sa ar det. Jag ar glad att jag aker hem over jul, jag behover det. Senaste dagarna har hjarnan inte fungerat ordentligt, jag har gjort misstag jag aldrig annars skulle gora och ja. My brain's scattered. Jag misstanker att det ar for att det narmar sig just jul nu, och med det kommer sa mycket kanslor och elande att det gar ut over resten. Och da menar jag inte allting med D, utan allt annat. Han har nog bara en liten del i varfor jag ar sa forvirrad och trott just nu.. Aven om det sjalvklart inte hjalper till. Tur nog sa jobbar jag bara imorgon och tisdag till, sedan ar jag ledig tva dagar. Darefter jobbar jag fredag kvall och sedan ar jag ledig hela helgen (vi har julfest pa lordag) och darefter aker jag harifran. Flyger pa mandag morgon, men tar bussen harifran pa sondag natt kl2, bara sa jag sakert ska vara i Dublin i tid ifall det blir snostormar och skit igen. Plus att jag da kan sova pa bussen under natten, istallet for att sova tva timmar hemma och sedan masta slapa mig ner till bussen och sa.. Jaja.
Nu blev det bara en javla massa svammel. Men jag har atminstone fatt en halvtimme att ga! Bara att klara mig igenom resten av kvallen nu.. Kommer stupa i sang iallafall, vilket ar bra for jag borjar 7.30 imorn.
Jag vill bara saga tack till alla fina som skickar kramar, jag alskar er, allihop. Tack for att ni finns! <3
Kommentarer
Postat av: AnnaWK
Stor kram!
Trackback
