litentigerlilja

Senaste timmen har jag spenderat med att prata med någon jag inte har pratat med på många år. Annat än vid ett fyllemöte för ca ett år sedan nu..

Att jag har trust-issues är det väl inte en människa i världen som ifrågasätter, men hur fel är det att inte tro att en annan människa kan ändras, då man själv vet hur mycket man har ändrats på så kort tid? Sedan att jag inte litar på personen ifråga för fem öre är väl en annan sak, det betyder väl inte nödvändigtvis att personen inte faktiskt kan ha ändrat sig? Eller? Jag vet inte jag.

Det enda jag ville ha sagt nu är att jag sedan jag var 16 år undrat över vissa saker, varför saker blev som de blev och varför människor betedde sig som de gjorde. Nu har jag fått ett svar. Ett ärligt, genomtänkt och uppriktigt svar. Är det fel att efter så många år känna en lättnad? Det som hände då har format mig på många sätt, men jag känner mig som lite lättare efter att äntligen ha fått en förklaring. Det förändrar självklart inte vad som hände då, och mina känslor för denna person har inte på något sätt ändrats, jag bara.. Jag ser klarare, if that makes sense?

Om jag hade vetat hur mycket skillnad denna uppriktighet hade gjort, skulle jag ha bett om den för länge sedan. Kanske det aldrig blir för sent för vissa saker? Kanske man kan få frid idag, även om den vilsna 16åringen inom en aldrig fick det? Kanske resten också kan lösa sig en vacker dag?

Jag känner en inre frid som inte infunnit sig på väldigt länge.