litentigerlilja

Hjärtat känns tomt. Det gör ont, jag kan knappt andas och samtidigt är det så ofattbart att jag nog inte riktigt förstått än. Jag vill vara ensam, men ändå inte, jag vill stanna kvar här och försöka gå vidare, men samtidigt vet jag att det nog inte går. Emellanåt gråter jag mängder, för att nästa sekund undra om det kanske bara var en ond dröm.

Min underbara, fina, älskade morfar finns inte mer.

Jag är i chock, liksom alla andra. Min hjärna fungerar inte, allting är luddigt och världen snurrar alltför snabbt för att jag ska kunna hänga med. Det gick så fort, ena stunden ringde mamma och berättade att de var på sjukhuset, sedan dröjde det inte länge innan nästa samtal.. Jag förstår ingenting.

Idag kommer jag att boka om mitt flyg, senast på onsdag infinner jag mig på Åland. Praktiken blir lidande, men det kan inte hjälpas. När jag kommer upp till Övik sen vet jag inte, får se hur det går på ön först. Nu vet ni, och ni förstår även varför jag inte kommer skriva något mer här på en stund. Om inte för annat än att skriva av mig..

Älskade morfar, hur ska jag orka fortsätta andas? Du var en av de viktigaste i mitt liv och du kommer vara saknad tills den dag vi ses igen. Sov gott <3