litentigerlilja

Hela dagen har jag gått runt och varit gråtfärdig, tårarna har varit nära till hands hela tiden och jag har varit alldeles schizofren. Ena stunden har allt varit bra, sedan har den där tryckande känslan i bröstet varit tillbaka. Fattade ingenting, tills jag satt i lugn och ro och käkade efter jobbet och det slog mig - Moffa. Idag är det 9 månader sedan. Vissa dagar är fortfarande svåra, de där stunderna då jag tänker att åh, det här måste jag berätta åt Mormor och Morfar! Och sedan kommer insikten att Fan, det går inte alls. Annars tänker jag inte så mycket på det längre, det kommer när det kommer och saknaden sitter ju självklart alltid där inne i hjärtat, men det går bra nu. Fast uppenbarligen sitter det rätt undermedvetet också, med tanke på hur jag har mått idag och inte ens haft en tanke på vad det varit för datum.. Oh well. Moffa kommer alltid vara saknad.

Annars då.. Hade som sagt galet kul förra helgen, att jobba söndagen var mindre kul :p Men det gick det med. Sedan tog det stopp och jag sov två dagar då jag var ledig. HAHA. Sedan har jag jobbat hela veckan nu. Och festat. I torsdags var det Guinness-dagen, så vi skålade och firade Arthur. Shane hade mig att jobba morgonen fast jag skulle jobbat kväll, så för att jag ställde upp fick jag sluta redan kl 13 på dagen och sedan börja kl 16 på fredagen ;) Istället för det vanliga kl 15. Morgonen var hektisk som fan, fullt med folk vid frukosten och brandlarmet gick av TVÅ gånger pga brödrostarna osv osv.. Slocknade hastigt då jag kom hem, sov några timmar. Kvällen var hysterisk, på många sätt. Hängde med så många olika människor att jag förmodligen inte skulle kunna räkna upp hälften, drack vodka och tequila (har jag inte sagt ALDRIG MER TEQUILA?!), det var lite tårar, massa skratt och en hel del dansande. Var slut på alla sätt och vis när jag kom hem och stupade rätt snabbt.

I fredags mådde jag självklart som jag förtjänade, så till den grad att jag ändå inte fick sova till kl 15 utan var på jobb strax efter trots att jag skulle få börja en timme senare.. Oh well. Blev lite fler tårar då det var dags att säga hej då under kvällen till fina spanjorer som skulle åka hem följande dag, löften om att hålla kontakt och besök osv gjordes. Fick dock tacka nej till att hej då-festa efter jobbet eftersom jag var slut som jag vet inte vad..

Igår och idag har jag som sagt också jobbat. Igår var det kvällspasset tillsammans med Derek, och jag kan inte låta bli att bli förbannad när han gnäller och klagar och framförallt när han tycker att jag 'bossar'. Heeey, jag ÄR HANS CHEF! Snork. Och han är fortfarande i träning, om han inte lyssnar på vad jag säger, hur ska han klara sig själv sen när jag inte jobbar med honom?! Duh. Var måttligt irriterad när jag kom hem och i säng närmre midnatt, och tanken på att måsta upp 7 och tillbaka på jobb lockade icket.. Alltså var det inte någon solstråle som traskade i 8 grader kyla tillbaka imorse. I dörren möttes jag av en förbannad nattvakt som härjade på mig en stund och sen försvann. Fattade ingenting, sedan insåg jag att ägarinnan Diane hade varit där strax innan mig och förmodligen var det henne han var förbannad på, för jag förstod då ingenting av vad han härjade om, haha. Det räckte dock för att tvinga fram lite små tårar, först undrade jag som sagt vad fasen, men jag antar att jag varit lite emotionellt instabil idag helt allmänt och tagit åt mig av saker som inte ens har med mig att göra. Shit happens.

Så, efter att ha suttit och stirrat igenom frukosten då det endast var typ 10 personer (av 122) sammanlagt som kom ner och åt, skulle ett gäng äldre personer (som bott hos oss 4 nätter) checka ut. De har varit här för att ena parets son gifte sig i helgen, och nu var det dags att åka hem till Vancouver. Fick sammanlagt 10e i dricks (det är inte meningen att man ska få dricks om man jobbar i hostel-reception...) och jag måste lova att om jag inom en nära framtid åker till Vancouver så får jag inte bo någon annanstans om jag inte kollat om de har möjlighet att inkvartera mig först :) Vilka härliga människor det finns alltså, nu tänker jag inte på dricksen, utan deras otroliga vänlighet! Ah. Det gör det värt med galna frukostar, förbannade karlar som blivit uppdelade på olika rum, brandlarm och alla dessa eviga avsked.

Efter jobbet handlade jag lite mat och sedan gick jag hem och sov. Nu är jag som vanligt pigg när det är midnatt, haha. Men jag har åtminstone fått lite gjort nu under kvällen, har tvättat ett gäng maskiner, städat ur klädskåpet (ska skicka sommarkläderna till Åland då de är onödiga här nu) och rett upp mitt rum lite allmänt sådär. Väntar på att sista lasset ska bli torrt i tumlaren, sedan blir det att reda upp det och därefter sova. Har nämligen lite att göra imorgon! Först blir det ÄNTLIGEN dags att gadda sig igen!! Ah, ser sååå fram emot det! Kanske blir lite småjobbigt att jobba hela kvällen sen med plastbyten och geggande osv, men det får gå. Lägger väl upp bild sen när det är klart :) Blir bara en liten en nu.. Men kanske lite mer synlig än de andra jag har. Efter tattoobesöket måste jag via posten och skicka ett paket hemåt, lite grejer till mormor och sådär. Sedan är det som sagt jobb, lixom resten av veckan.

Jobbar alltså 10 dagar i sträck nu. Har avverkat 5 så det känns inte såå jäkla jobbigt än om jag ska vara ärlig, och vissa av spanjorerna stannar denna vecka ut också så det går allt lite lättare då, haha. SEDAN HAR JAG LEDIG HELG!! Och inte bara det, utan FYRA dagar ledigt i rad!! Äntligen är vi tillräckligt mycket personal för att kunna börja köra 4 dagars helgledigt enligt rullande schema. Så i början på varje månad har jag 4 dagar i sträck, vilket definitivt kommer sluta i någon resa till Spanien :) Rättare sagt Madrid, eftersom det är där Sara bor och det isåfall blir hos henne jag får bo. Resten av de fina kommer dit när jag kommer så vi kan hänga allihop :) Ser verkligen fram emot det, och förbanna vad jag har förtjänat det!!

Har som sagt en annan resa planerad, i januari, och det blir Gran Canaria med syster :) Och eventuellt någon annan om intresset finns att följa med. Vi har diskuterat det en hel del och jag har redan suttit och kollat resor osv. Peppad till max!! Detta kommer förmodligen bli min sista resa dit, måste som jag tidigare nämnt 'avsluta' min tid där. Det låter säkert ganska konstigt, men jag måste känna mig klar med stället, det gör jag inte nu. Mest eftersom det enda jag förknippar det med nu är Morfar <3, och samtalet från mamma den här dagen för 9 månader sedan. Det är helt sjukt, jag spenderade nästan två månader där, under vilka jag lärde mig mycket nytt om både mig själv och andra, upplevde mycket roliga saker (även om en hel del var jobbigt) osv osv. Ändå är det ENDA jag associerar med det nu - Moffa. Jag har inte ens kunnat lägga upp fotona därifrån, eller fixat skolrapporten, för tankarna dras bara tillbaka till samma sak varje gång jag försöker och då ger jag upp. Det är inte okej.. Tror och hoppas att denna resa ska bota det. Plus att det ska bli fint med lite sol och värme, och systertid framförallt! Och självklart, för att få se några av de fina människorna på hotellet, om de är kvar dvs.

Jajja. Nu borde tumlaren just vara klar så det är dags att hämta tvättlasset och stänga ner datorn. En ny dag imorn, förhoppningsvis en gladare och nöjdare Emma som vaknar då! Nu vet jag att några personer väntar på uppdateringar om vissa saker, men det kommer inte. Jag har helt enkelt bestämt mig att behålla det för mig själv. Här lever jag mitt Galway-liv och det som händer här kommer jag alltid minnas och spara undangömt i hjärtat, men ni känner inte dessa människor och vet inte hur det är här, så det är onödigt att försöka förklara allt. Jag är glad och nöjd (för det mesta) och livet är riktigt fint just nu. Ni får inte fler foton från senaste veckorna och jag kommer inte nämna det något mer.. Kanske blir annorlunda då jag varit till Madrid, men det tar vi då.

Natti <3

Denna bild får räcka som 'beskrivning' av den fantastiska lördagskvällen. Det är strax innan vi promenerade hemåt, i regnet. Taxibilen kom alldeles lagom förbi när Sara tryckte av.. :p

Här representerar vi 6 olika länder, det ni! Italien, Schweiz, Spanien, Finland, Brazilien och Irland!

 

Som sagt, livet är för bra för att vara sant ibland.

<3

Detta är återigen ett fylleinlägg, eller nja, så mycket groggar blev det ju ändå inte.. Kvällen har varit en i särklass - går nästan att jämföra med kvällarna då mina sydafrikaner var här, eller den där kvällen A och jag hade en grym kväll med pojkarna. Jag älskar det! Ska jobba imorgon, så det är väl dags att sova lite, God knows att jag kommer må tillräckligt dåligt på jobbet iallafall.. Kommer dock få sällskap under kvällen, och alla andra underbara spanjorer kommer ju också hänga på Snoozles med mig så jag antar att jag överlever :)

Livet är fint. Jag kan inte minnas när någon följde mig hem till ytterdörren senast, eller ja, enda 'riktiga' gången det hänt var väl efter min och Matts date, när han plötsligt kysste mig på trappan och jag freakade ur litegrann. Denna gång var jag inte ens lite nervös.

Jag ska åka till Spanien (fastlandet, inte bara GC) i vinter. Det har jag lovat.

Tror jag låter bli bloggen en stund nu igen - jag är för upptagen med att LEVA!

<3

For the first time av The Script snurrar i min ipod just nu. Har tänkt skriva flera dagar då en hel del hänt, eller egentligen inte hänt, bara sånt som jag personligen tycker är stora händelser. Som att flera regulars från våren är tillbaka nu och var såååå glada att jag var kvar här, och berömde mitt hår osv.. Alla säger att jag är så mycket snyggare nu ;) Eller att jag bestämt mig för vad jag ska göra nu, men lite planerande är kvar, det enda jag kan berätta att är planerat är en veckas semester på Gran Canaria i januari. Det är allt. Resten får ni veta efter helgen!

Hade som sagt tänkt skriva en hel del, men nu är Emma lite småfull och jävligt glad, så jag tänker gå och lägga mig och tänka på det istället. Yepp. Blev övertalad att gå ut efter jobbet kl 23, och eftersom jag inte varit ner till Quays eller ut överhuvudtaget på en månad, följde jag gladeligen med alla dessa underbara människor för några timmars drinkande och skrattande och dansande. And he said; 'How's things?', and I couldn't have cared less. Dessa jäkla spanjorer alltså.. Det var det där med att alltid träffa folk som kommer lämna Galway snart. Fuck. Men det var kul, och kommande arbetsdagar kommer varvas med festande och roligt folk och kramar och JAAAA, jag är så jäkla glad. Det var nog mest det jag ville få fram.

Natti, puss. <3

Det är såna här dagar som gör att jag älskar mitt jobb lite mer än vad jag annars skulle göra.

Både igår kväll och ikväll var riktigt busy, massa folk som ville bo hos oss (utan att ha bokat) och jag har haft fullt upp. Igår hann jag dock fixa lite pasta åt mig på kvällssidan vilket var fint. Ikväll hade jag inte tid med det, tänkte att jag springer via Centra innan jag går hem efter att jag slutat kl 23, det brukar funka det med. Då kom en av mina gäster (de är ett gäng spanjorer som är här och pluggar engelska) och frågade om jag gillar kyckling. Jadå tyckte jag, lite udda fråga men det är inte den konstigaste frågan jag fått ikväll :p Så gick han iväg, en stund senare kom han tillbaka med en tallrik med kyckling och sallad på, ÅT MIG :D Ah, ni skulle bara veta, det finns inget bättre än att gästerna visar sin uppskattning genom att ge mig mat ;) Ni vet ju vid det här laget att jag lever för att äta, haha. Riktigt gott var det också! Spanjorer kan det där med mat. Blev ju flera gånger bjuden i våras också, av en spanjorska som numera bor i Dublin. Ah, livet är fint :)

En annan sak med mina gäster som jag kan dela med mig av är ännu lite roligare. Vi har nämligen haft två regulars, vi kan kalla dom Mr C och Mr M.
Mr C bodde hos oss några nätter varannan vecka fram till mitten av juli, alltså hade jag träffat honom regelbundet sedan jag började jobba här i mars. Medelålders man, lite småotrevlig sådär och aldrig ett leende till övers. De som jobbade här då när jag kom, Cheryl och Sam, varnade mig för att han är lite 'svår' och tex ALDRIG ler eller skämtar.. En sån där som är konstant miserable dvs. Första gångerna jag träffade denna karl var jag rätt reserverad själv, eftersom jag 'visste' hur han är. Det släppte mot sommaren då jag lärde mig hur han fungerade, han gillar inte småprat och vill helst ha ett rum för sig själv, mot baksidan av huset. Jag gav honom det han ville ha, utan att babbla något extra. Så var det när jag kom tillbaka efter examen, jag satt och lyssnade på Rix Fm en sen kväll när han checkade in, och jag berättade att låten de spelade just då var det svenska bidraget till Eurovision (Anna Bergendahl that is) och jag fick karln att LE! Inte mycket, men han sa att det lät bra och synd att det inte gått bättre i tävlingen. Trodde han hade tillfällig sinnesförvirring för därefter har han varit lika otrevlig igen. I juli sa han att det var sista gången han skulle bo hos oss eftersom han fått ett rum i ett hus, vilket skulle vara mer convenient, han pluggar alltså några kurser på college och därför har han bott hos oss så som han har gjort. Inte tänkte jag mer på det, tills han förra veckan kom in när jag höll på tränade in Orla, och frågade om han fått någon post till Hostlet. Jag sa nej, eftersom vi inte fått något. Då sa han att oj, vad fin du är i håret! Jag bara gapade. Till slut fick jag fram ett tack. Så frågade han hur allt går, om allt fortfarande är bra med jobbet osv, och jag berättade lite paff att jag ska bli Assistant Manager. Då säger han: Well, it is about time! I was wondering when that was gonna happen. Jag bara stirrade på honom. Så skrattade han lite och önskade mig lycka till med allting i framtiden, jobbet osv, och så gick han. Jag studsade runt och smajlade som en idiot så Orla måste fråga vad som riktigt pågår. Fick förklara att DETTA var en av surisarna vi har varnat henne för, och hon kunde INTE förstå hur det kunde vara möjligt :p

Så till Mr M, han är lite likadan, fast han är bara lite äldre än mig. Han har alltid bokat via internet så när han kommer in vill han betala, få sin nyckel och gå till sitt rum. Varken mer eller mindre. Aldrig småprat eller något, alltid lika reserverad. Jag och Cheryl körde lite 'tävling' under tiden hon var här, för att se vem som kunde dra bästa skämtet för honom för att få honom att skratta, haha, men ingen av oss lyckades med det. Alls. Jag har inte ens sett honom le, en endaste gång. Tills ikväll. Jag hade allt annat klart och väntade på Mike som skulle komma inom några minuter, så kom denna kille och ville checka in. Han kommer alltid runt kl 23.. Så jag gjorde som vanligt, sa inte mycket utan började fixa nyckeln och hans slip, då drar HAN plötsligt ett skämt om det galna regnet utanför, och så skrattade vi BÅDA TVÅ!! Helt sjukt. Han önskade t.o.m God natt innan han gick till rummet. Jag fattade ingenting, men det var så fint att se honom skratta! Kanske han inte är så bitter som vi alla trott :)

Aaaaah, det är människor som dessa som gör att mitt jobb är så fantastiskt. Visst, jag får hantera mycket arga människor, framförallt medelålders personer som bokar hos oss och inte fattar att det är ett HOSTEL, inget Hotell. Och var och varannan natt får man gå och nöta på fyllon att de måste sluta dricka när kl är 22.. Och de oändliga raggningsreplikerna (från nämnda fyllon) och erbjudanden om att 'bara ta en öl' osv osv. Vilket kan bli lite jobbigt i slutändan, men oftast när jag går hemåt är jag lika glad som jag var när jag kom dit. Och det är alltså tack vare RESTEN, alla dessa underbara människor jag möter dagligen. Vissa reser ensamma och är riktigt pratsjuka, vissa är familjer där barnen är störtförtjusta över att jag busar med dem lite när jag har tid, andra är äldre par som kommer och är glada för att jag ger dem handdukar gratis eller berättar om bra matställen (så de efteråt kommer och tackar för att jag ledde dem dit:) På vissa arbetsplatser jag har jobbat vid tidigare har min bubbliga personlighet inte alls passat in, oftast har jag blivit nerhyschad och tillsagd att vara lugnare och tystare. Här kan jag vara mitt vanliga, sprudlande jag, och det tycks ju fungera! När jag är jätteglad och pratsam när gästerna kommer, så är det alltsom oftast lika glada tillbaka :D Ett leende funkar så jäkla långt! Det beror ju som sagt på gästerna, klart jag anpassar mig efter hur de är, men jag tycks ju ha tagit mig igenom både Mr Cs och Mr Ms tråkiga yttre skal, och vad är bättre bekräftelse på att jag smittar av mig, än just det? Känns fantastiskt må jag säga! Ah, jag älskar mitt jobb. Jag älskar, älskar, ÄLSKAR mitt jobb!!

Detta är vad som suger så hårt, nu när jag vet att jag måste börja välja. Välja hur jag vill göra.. På ett sätt känns det som om det inte är något att välja mellan, som sagt, varför säga upp ett jobb som jag älskar så grymt mycket, när jag har bra lön som inbetalas på kontot VARJE VECKA, ett härligt jobb och arbetskamrater och verkligen älskar Galway. MEN, så är det ju det där, att inte bli 'fast', när jag har så mycket annat jag vill göra.. Och att äntligen få flytta in i en stor, egen lägenhet igen där jag får möblera och greja precis som jag vill. GAH. Varför ska man måsta välja, egentligen.. Suck.

Nåja. Nu har jag fått ur mig lite glada känslor, kände att det behövdes efter mitt förra inlägg. Jag ska försöka sluta med att fundera så mycket (HAHA) så får vi se hur det går. Just go with the flow. Så kan jag ju säga att jag äntligen bakade för första gången häromkvällen, det blev mina favoritkakor (vad annars ska man inviga bakandet med..) och de blev mycket godkända! De såg ut som fan, inte alls som de skulle, och jag vet inte om det är någon ingrediens de inte gillade eller om det är det faktum att jag har en varmluftsugn och inte en vanlig.. Lämnade en burk på köksbänken med en lapp på åt pojkarna, den var tom när jag kom ner följande dag så jag antar att de var ätliga, haha!! :D Så har jag blivit nerbjuden till Sydafrika också. Like that's gonna happen. Måste lova att om inte annat komma till Thailand i april och möta upp. Tror inte att det heller kommer hända. Men det kändes jävligt fint att bli kallad Lady igen. God, I miss him.

Nu ska jag sluta snattra. Ytterligare en glädjande sak idag var att jag fått paket av mammis, lite höstkläder jag inte fick med mig nu sist. OCH en underbar pashminasjal, OCH GODIS!! Igår åt jag det sista av godiset jag hade med mig från Åland, så det var perfekt att få lite mer nu ;) Även om jag har ätit upp nästan allt nu medans jag skrivit.. Ooops.. Hehe.

Natti natt!
<3

Inatt var det världens stormoväder ute. Det började med ett hysteriskt ösregn, höll på hur länge som helst, sedan började himlen bli blek och åskan mullrade. Det blixtrade och mullrade i någon timme, alltmedan regnet fortsatte ösa och ösa. Jag är van med regn, men det är första gången jag faktiskt började fundera över om jag måste gå och kolla så det inte kom in vatten någonstans.. Mitt i allt slutade det. Regnet slutade nästan helt, blixtrarna upphörde och mullret försvann. Bara sådär.

När det äntligen blev tyst och lugnt tänkte jag att åååh, vad skönt. Nu kan jag sova! Men icket. Istället kom tankarna, tankar jag inte haft på länge, och natten blev förstörd. Lyckades sova några timmar på morgonsidan, sedan har jag spenderat dagen med Cougar Town och därefter en sväng till Tesco för det sista inhandlandet för bakning. Glömde dock smöret nere på Snoozles på vägen hem, så det blir bakning först imorn..

Hade redan skrivit en del inatt, men det blev så osammanhängande och mest tankar, så jag gjorde aldrig något av det. Men nu, efter ett känslosamt samtal med min lillasyster, känner jag att jag nog måste få hit det iallafall. Vill ni läsa det, läs för all del. Blir det för mycket, stäng av och glöm bort. Jag fiskar inte efter medlidande eller sympati, det är bara dags att få ut sanningen. Och den har jag insett delar av under de senaste åren, men det är inte förrän nu som allting made sense. Det är först nu förstår, hur fel allting var. Och att det är vad som har påverkat mig till att vara som jag är idag. Jag vill inte säga att det har gjort mig till den jag är, för det är fel, men det har påverkat mig till den grad att mina sämre egenskaper är just som de är.

Det mest störda är att det hela började med mina duschsaker i badrummet. Som jag tidigare nämnt är jag otroligt territorial, och mina grejer är mina grejer och dom ger du fan i. Typ. Emellanåt har jag dock under sommaren märkt att 'någon' har använt mina duschsaker. Första gången tänkte jag inte så mycket över det, sedan insåg jag att det hänt igen och började hålla koll på det, och förra helgen var det helt klart någon som använt både tvålen coh shampot. Till saken hör att mamma skickar shampo och balsam åt mig, så det är dyra grejer som jag värderar högt att ha. Alltså började jag bli förbannad. Det roligaste av allt är ju att det är tjejgrejer, och jag bor i ett hus med FYRA KILLAR. Duh. You do the math.. Så har jag gått och funderat hela veckan på hur jag skulle ta upp det, när jag i lördags insåg att det ÅTERIGEN hade blivit använt, och det var efter att en av mina housemates flickvän hade duschat. Okej, jag hade väl misstänkt från början att det var hon (fyra killar i huset) och sådär, men inte kommit mig för att ta upp det. Nu kokade dock bägaren över och jag tog upp det med min housemate. Visst, det blev via FB, men det är för att han jobbar så mycket och jag med, så vi är sällan hemma samtidigt. Det löste sig snabbt, han ska prata med henne och jag kommer hålla ögonen jävligt noga på mina grejer i fortsättningen. Känns ju så trist om jag ska behöva låsa in precis ALLT i mitt rum, när det inte är killarna jag har problem med - utan en flickvän som INTE BOR HÄR. Suck. Detta fick mig iallafall att börja tänka, då nämnda housemate undrade varför jag inte sa något efter första gången. Jag hade inget svar på det.

Förra veckan tog jag upp detta om idiotnattvakten med Mike, hans efterträdare. Detta eftersom jag äntligen känner Mike tillräckligt nu för att våga fråga honom om allt det idioten sagt var sant. Han drog nämligen upp att jag hade lämnat det så jävligt för Mike den där gången att han hade sagt att han tänkte säga upp sig osv osv.. Så nu fick jag äntligen ur mig det till Mike SJÄLV - och han sa att det var bullshit alltihop. Och så frågade han: Varför frågade du mig inte det redan dagen efter?? Jag hade inget svar då heller.

Min mamma påstår att jag är konflikträdd. Och ja, idag måste jag nog erkänna att jag är det. För nu har jag insett VARFÖR. Detta VARFÖR har gnagt så jävla länge nu, VARFÖR gör jag si, VARFÖR beter jag mig så.. När det kanske inte alls är så jag har TÄNKT. Det liksom bara blir avigt av sig själv. Jag ser det helt annorlunda på insidan, men ändå blir det fel när jag öppnar truten, eller avigt i sättet jag beter mig på. Och nu har jag förstått, jag har förstått varför. Och det tänkte jag dela med mig, dels för min egen skull, och dels så att folk kan sluta ifrågasätta.

När jag var barn, grälades det mycket i min närhet. När jag blev ett skilsmässobarn - var det tusen gånger värre. Detta gällde i huvudsak i en av mina 'familjer'. Tidigt insåg jag att om jag är tyst och gör som jag blir tillsagd, så kanske det går över. Ingen vet att jag minns detta, eller att jag kände så redan då. Jag utvecklade en rädsla för 'honom', så fort han höjde rösten väntade jag mig ett slag. Det går inte att förklara, det var något i hans ögon och sättet han röt på, inte bara sade till på skarpen. Alltså var jag ständigt rädd. Rädd för att slaget skulle komma, även om jag ärligt kan säga att det ALDRIG hände. Jag fick smisk någon gång, och blev tagen i öronen, men aldrig har jag blivit slagen. Ändå fanns skräcken där, djupt rotad - och fram tills jag var 17 år gammal kände jag likadant. Jag väntade på ett slag, som aldrig kom, och även om jag inte kan föreställa mig hur det känns att bli slagen i sin egen familj, så vet jag hur jävligt det känns att TRO och FÖRVÄNTA sig att det ska hända. Varje jävla gång någon blev förbannad.

När någon skäller på mig (som nattvakten tex) så är jag Emma 8 år igen. Livrädd och väntar på att slaget ska komma. Jag är tamigfan nästan 23 år idag, och fysiskt skulle jag lätt kunna försvara mig om jag verkligen behöver, men ändå, ÄNDÅ sitter rädslan där, i ryggmärgen.

Då jag blev lite äldre, såg jag hur det påverkade min lillasyster också, och då kände jag självklart ett behov att ta hand om henne. Speciellt eftersom hon då var tillräckligt gammal för att få skiten över sig hon också. Så det blev en ständig kamp i det huset - speciellt eftersom vi var flera barn - och vad som än hände var det ALLTID vårt fel. Och istället för att låta dem gå på min syster, tog jag ansvaret. Och efter att ha tagit på mig skulden några gånger, gått emellan i grälen - så började det automatiskt alltid vara MITT fel. Det var JAG som var problemet, JAG som gjort fel och därmed även JAG som blev straffad. Detta menar jag inte som att jag idag är bitter på att jag fick ta smällen ensam, jag är fortfarande glad över att jag skyddade min syster och skulle göra likadant igen, anytime. För att stå ut med alltihop vände jag allting inåt, jag slutade helt enkelt försöka, jag gav upp. Istället för att ta upp saker som irriterade eller störde mig, höll jag allting inne. Efter att ha gått runt och varit förbannad inombords så länge (men inte sagt något) exploderade jag. Och så började det om. I tonåren var det riktigt illa, för bråken avlöste varandra och det löste jag genom att fly. Hängde med tvivelaktiga människor jag förmodligen inte skulle låta mina egna barn umgås med i framtiden, drack mycket alkohol och betedde mig riktigt svinigt mot alla andra. För att riktigt visa att jag INTE brydde mig, sminkade jag mig mycket fast jag inte fick - vilket resulterade i ännu större gräl - men jag kunde helt enkelt inte låta bli. Jag ville mer än något annat att bråken skulle sluta, samtidigt kunde jag inte låta bli att bete mig jävligt så ett nytt gräl utlöstes.

Så, till det med tvålen tex. Eller vad som helst som stör mig. Jag håller det hellre inom mig, än tar grälet - för jag förväntar mig att saker inte blir bättre, bara sämre, om jag öppnar käften. Det känns bättre att JAG är den som går runt och är arg, än att jag blandar in en annan person så vi båda går och är förbannade. Vilket självklart inte funkar, det vet jag ju själv, eftersom jag till slut exploderar iallafall och då kommer allt på en gång och blir skit ändå. Men så är det. Jag är iallafall medveten om det och jag måste försöka ändra mig. Det är ju faktiskt bättre att ta konflikten först - och lösa den - än att explodera till slut.

När vi båda var tillräckligt gamla för att kunna säga själva att vi hade fått nog, lämnade vi det huset bakom oss. Det krävdes inblandning av många personer för att det skulle gå igenom, men det gick. Och ett tag kändes det som att allt skulle lösa sig. Tills 'han' började höra av sig, han lovade att bättra sig och vi skulle kunna ha en normal relation, och vi trodde på honom. Varje jävla gång. Och varje gång blev vi besvikna. Det gick ett tag, sedan visade det sig alltid att han inte alls hade lyssnat på oss, han försökte blanda in personer vi inte ville ha något med att göra och sedan återgick det till att allt var vårt fel. Han vägrade helt enkelt lyssna. Varje gång vi trott att nu, NU förstår han verkligen vad vi menar - så har det slutligen blivit som alla de tidigare gångerna, och där har vi stått, besvikna, ratade och förkrossade. Återigen. Till slut gav jag upp. För några år sedan sade jag stopp, det räcker. Och därefter kapade jag alla band. Ingenting finns kvar. Inga glada minnen, foton eller ens ett uns kärlek. Jag har inget kvar att ge åt denna människa, och det tragiska är att jag inte tror han själv riktigt har fattat det än. Men det är över.

Detta har självklart lett till att jag har enorma problem med att lita på någon. Folk säger så mycket, men ofta är det lögn. Det lärde jag mig den hårda vägen. Det är otroligt svårt att vinna min tillit, och ser du till att krossa den behöver du inte ens fundera på att vinna den tillbaka. Jag tror inte det är möjligt. Folk kallar mig långsint, och det är jag nog. Jag förlåter inte i första taget, och när man gång på gång blir bevisad motsatsen när man verkligen försökt lita på någon igen, ja, då ger man till slut upp.

Nu har jag fått ut det jag ville ha sagt. Allt jag låg och funderade på inatt, och sedan pratade med min syster om. Detta är alltså vad som hände i min ENA familj - hos min mamma hade vi alltid en fristad. Hon fick nog stå ut med mycket - men en hel del kom från att jag helt enkelt inte kunde kontrollera mig själv när jag äntligen kom ifrån grälen en vecka, det blev svårt att balansera mellan ett kärleksfullt och 'fritt' hem, och ett hem där grälen alltid var ett faktum och kärlek inte visades emellan familjemedlemmar.

Mycket av detta har format mig, på både gott och ont. Jag önskar att jag skulle kunna hantera gräl och konflikter bättre, och att jag skulle ha lättare att lita på folk. Samtidigt har allt gjort mig jävligt stark, jag kan ta det mesta och det krävs en hel del för att få mig totalt ur balans. Ibland önskar jag bara att det skulle vara lite mer jämnt fördelat.. Och tillsammans med det hiskeliga temperamentet jag fått av mamma (även det på gott och ont) så kan jag vara otroligt svår att handskas med ibland. Men jag vet åtminstone om det själv.

Fy fan vad det här var svårt.. Men behövligt. Everything's out in the open, so take it or leave it.

Nu är jag klar för ikväll.
Jag har den bästa familj en människa kan ha, jag må ha förlorat människor jag en gång älskat, men de som finns kvar skulle jag inte byta ut för något världen. Vad som än händer - jag älskar er. <3

Yes, denna soliga och underbara dag vaknade jag innan 12 för att det blivit så varmt i mitt rum. Lovely! Och nu är jag faktiskt helt ärlig, inte ironisk alls, det var underbart att vakna av solen! Sen att inse att jag faktiskt är LEDIG idag och inte alls behöver krypa ur sängen gjorde inte saken sämre :)

Efter två timmar av surfande och läsande (fortfarande i sängen) bestämde jag mig för ett varv på stan och sedan handla så jag kan börja laga ordentlig mat i huset och även ÄNTLIGEN börja baka! Nu är jag hemma igen efter många timmar ute i solen (och en hel del tid inne i butiker) och ingen mat har jag med mig hem. Hehe. Det jag istället fick med mig är böcker, en resetidning (vilket är ett test för mig idag), ett gäng underkläder, vitaminer och huvudvärkstabletter. Blev så glad inne på Boots när jag hittade panadol 1g - i brusform!! Eftersom 500mg knappt hjälper alls när jag har tex tandvärk eller liknande. Och nu är jag även förberedd ifall jag blir sådär ruskigt förkyld igen :) Vitaminerna är självklart för att jag ska få igång systemet ordentligt, har som sagt dragit ner på cola och börjat äta frukost, även en actimel slinker ner i magen varje dag. Nu jäklar är det förberedelse för höst och vinter som gäller!! :D Riktigt nöjd med mina inköp är jag, belönade mig själv med en After Eight Milkshake på vägen hem :p

Jeje. Hade tänkt baka idag, men enligt schemat så ska jag bara jobba imorgon kväll och sedan är jag ledig sön-tis, så under de tre dagarna har jag all tid i världen att tvätta och baka och sånt :) Ikväll är det bara filmmys som står på schemat, då mina pojkar har dragit iväg på äventyr. Hade joinat om det inte vore för det jäkla jobbpasset imorn.. Oh well. Detta ger mig tid att reda upp rummet ordentligt och sedan bara relaxa hela kvällen. Tänkte gå ner till Snoozles senare ikväll och äta middag där med Vanessa som har kvällens arbetspass ensam, vill höra allt om hennes minisemester i Rom :) Plus hänga lite förstås, hon kom in i skolan så detta är sista helgen hon jobbar. Helt sjukt, det är hon som jobbat där sedan Snoozles öppnade, och nu är det JAG som är den som varit där längst (förutom Shane då) och som ska bli Assistant Manager. Helt galet! Plus att jag kommer sakna henne, hon ska nämligen plugga i Athlone och det är mer än en timme bort så hon kommer inte hänga så mycket i Galway alls mera. Nåja.

På tal om Assistant Manager, nu börjar det blir på riktigt, Shane har nämligen informerat de nya (både receptionisterna och städarna) att det snart kommer vara JAG som är chef över dom, efter han själv förstås. Hur sjukt är inte det?! Idioten till nattvakt som varit borta ett tag nu ska eventuellt få komma tillbaka, vilket jag inte alls förstår. Mike, som har tagit över efter honom senaste veckorna, är fantastisk med gästerna och sköter jobbet tusen gånger bättre. Derek skulle behöva byta jobb snarast eftersom han är så missnöjd med det och låter det gå ut över jobbet, men han sköter sig iallafall med gästerna han också. Men denna idiot som skällde ut mig förut..... Ja fy fan, vad ska man säga? Kommer han tillbaka ska han åtminstone få sitt livs överraskning - för då jävlar är det jag som är hans chef!!!! Behöver aldrig ta någon skit från honom igen med andra ord :) Thank god. Börjar bli någorlunda nervös, tror träningen börjar nästa vecka när de nya receptionisterna börjar klara sig själva. Ska dock bli fint att få lite mer ansvar och framförallt lön :p Det blir nog bra!

Så till tidningen jag köpte idag. Den innehåller en massa artiklar om resemål och sånt som jag VERKLIGEN vill uppleva, så jag ska se hur sugen jag blir efter att ha läst den. Jag ligger nämligen i valet och kvalet om hur jag egentligen ska göra vid årsskiftet.. Jag menar, rummet jag har här kan jag ha hur länge jag vill, och som sagt ska jag bli Assistant Manager och en sådan position vill man ju inte ge upp direkt när man fått den och lärt sig allt?? Samtidigt längtar jag sååå grymt mycket efter att få ha en alldeles egen lägenhet igen, få dona och fixa, ha mina egna möbler och bara njuta av MITT. Utan att behöva dela eller känna att jag bor i en skolåda. Och en sådan lägenhet har jag ju, de som bor där nu flyttar ut runt jul, så det skulle ju vara perfekt läge att flytta tillbaka till den då. Få ha min stora tvåa ifred, kunna tvätta i min egen tvättmaskin i mitt badrum, kunna ligga i min soffa och glo på tv, ha ett stooort köksbord där jag kan baka och greja bäst jag vill... MEN - får jag inget jobb på Åland direkt (och hur ska jag hitta ett jobb där som jag trivs med lika bra som jag trivs på Snoozles?) så kan jag ju ändå inte betala hyran för att bo där. Det tredje som ligger och gnager i bakhuvudet är ju självklart allt annat jag vill göra, se och uppleva, Irland var en enorm dröm jag hade - och nu lever jag den drömmen. Hur länge kan jag göra det utan att bli 'fast' och missa allt annat jag vill göra, i andra delar av världen? Aaaah, jag blir galen. Har en hel del att tänka. Så, nu ska jag läsa lite resetidning och se hur jag känner efteråt. Har bestämt att jag ska ha gjort mitt 'val' inom september, innan månaden är slut måste jag veta vad jag vill göra. Men fan vad det är svårt.

Har en hel del annat som ligger och maler på i skallen, men det mesta kommer lösa sig automatiskt. Vissa grejer kräver bara lite mer tid.. Some mistakes are harder than others to forget about..

Nu har jag fått ur lite av mina tankar, dags att kura ihop mig ett tag innan det blir att fundera på middag.

Puss <3

Okej, så dagens fail var: Att ha jeans till jobbet. Imorse kändes det berättigat dock, eftersom det nog var mindre än 10 grader ute då jag traskade ner till Snoozles 20 över 7, men resten av dagen fick jag lida för det. Phew. Sedan jag kom hit i fredags har det nämligen varit över 20 grader ute alla dagar och strålande solsken! På nätterna blir det askallt, men vad gör det när det varit soligt hela dagen ;)

Kan ju förstås börja med gårdagen; när jag kom till jobbet sa Shane att det kommit något till mig och att det var i Staffrummet - jag vågade inte tro det men - MIN KUDDE HADE REDAN KOMMIT!! Blev så glad att jag snyftade till lite, haha, speciellt när jag såg att jag hade ett mumin-örngott på den :) TACK älskade mamma, nu är jag hundraprocentigt nöjd!! :D Arbetskvällen gick superbra, börjar äntligen lugna ner sig nu så man har tid att få allting klart innan skiftesbytet till natten, vilket innebär att allting går mycket smidigare. Snackade lite med Michael (killen som bor där på 'heltid') och han och hans polare tyckte att jag var så fin i håret :) Sedan kom nya nattvakten på jobb och sa att jag såg fantastisk ut, hur kan man som inte bli glad då?? Jag fick så mycket komplimanger under hela dagen och kvällen så till slut kände jag mig nästan lite egotrippad eftersom jag själv anser att min nya (eller gamla, beroende på hur man ser det) frisyr är så great :) Var inte hemma förrän närmare midnatt, åt lite 'middag' och sedan stupde jag i säng.

Imorse började jag som sagt 7.30 igen, blä, men jag blev överraskad då jag kom till jobbet. Satte mig ner framför datorn som vanligt, pratade lite med nattvakten och gjorde mig redo för dagen - då får jag en stooor tallrik med plättar framför mig!! Aaaah, jag kan inte minnas att någon gjort plättar till frukost åt mig förut, någonsin :) Mamma, du räknas inte :p Alldeles fantastisk början på dagen, ingenting kan ju förstöra humöret efter det :) Frukosten var lite småbusy men det gick bra, en ny tjej har börjat i städ så jag hjälpte henne så gott jag kunde emellan utcheckningar osv och hon var väldigt tacksam. Resten av arbetspasset gick riktigt snabbt, så när Shane och en av de nya receptionisterna (Orla) kom kl 15 var jag inte riktigt förberedd, hehe. Men jag blev utkastad så det var bara att gå :) Fick även ÄNTLIGEN nya t-shirtsen vi ska ha på jobbet, riktigt fina, förutom att de är ljust babyblåa vilket kanske inte känns idealiskt.. Dels för att man skitar ner sig så lätt under tex frukosten, och dels för att man ibland blir svettig som en gris då man blir fast i tvättrummet några timmar åt gången. Oh well, blir nog bra det med!

Efter jobbet tvingade jag mig själv att ta ett varv på stan, sedan gick jag ner till Tesco och handlade mat. Det var då jag insåg hur jävla opraktiskt det var med jeans, hett som fan! Köpte mat, en stor ugnsform (som jag har flera av hemma...) och bakingredienser!! Nu jäklar är det nämligen dags att komma igång med bakningen igen :) Tror jag ska spendera ett tag i köket på fredag då jag är ledig. Efter att jag släpat upp de astunga kassarna till Snoozles (det ligger ju på hemvägen så jag hade lite grejer kvar där att hämta) bestämde jag att jag aldrig skulle orka släpa allting upp till mig också, eftersom man måste uppför en backe till. Så jag lämnade hälften på jobbet, får ta det imorn :p När jag äntligen kom hem sprang jag på John, den nya killen i huset, och efter en hel del prat fick jag äntligen gå upp till mitt rum, slänga av mig skorna (mina tår är inte vackra efter att ha varit iklämda i ballerinas heeela dagen..) och dra på pyjamasen. Klockan var nästan 19, så då sov jag några timmar.

Nu börjar jag alltså piggna i, när klockan närmar sig midnatt :p Håller på tvättar för fullt, hade en enorm tvätthög jag lämnade innan jag for på semester, och den har ju som inte direkt blivit mindre, så jag måste få ordning på det. Har ju hela natten på mig, börjar inte förrän kl 15 imorn, det är det enda som är bra med morgonpass! Alltså att man sedan har 24 timmar ledigt innan nästa börjar, hehe :p Och eftersom jag har handlat och allt idag kan jag sova till kl 14 imorn och gå raka vägen till jobbet ;) Livet är allt bra!

Så ja, nu har jag fått ihop ett långt inlägg om ingenting, haha. Fasen vad tråkigt det måste vara att läsa.. Å andra sidan är det ingen som tvingar er, JAG vill iallafall komma ihåg vad jag har gjort :) Nå nu ska jag försöka se om jag kan hitta nya True Blood avsnitten någonstans (sidan jag brukar använda har inte uppdaterats på flera avsnitt, morr) och sedan blir det lite popcorn bara Ronan kommer hem med lite cola åt mig ;D Kan ju härmed stolt även meddela att idag har jag inte druckit cola ALLS, hittills iallafall, och igår drack jag bara en halv liten flaska då jag resten av dagen drack vatten. YES. Dags för nya vanor nu, har även introducerat frukost i mina rutiner, för även om jag inte börjar jobba förrän kl15 och äter en timme innan, så räknas det ju som frukost om jag just stigit upp :p Yep. Nu är svamlet slut.

Natti <3