litentigerlilja

Inatt var det världens stormoväder ute. Det började med ett hysteriskt ösregn, höll på hur länge som helst, sedan började himlen bli blek och åskan mullrade. Det blixtrade och mullrade i någon timme, alltmedan regnet fortsatte ösa och ösa. Jag är van med regn, men det är första gången jag faktiskt började fundera över om jag måste gå och kolla så det inte kom in vatten någonstans.. Mitt i allt slutade det. Regnet slutade nästan helt, blixtrarna upphörde och mullret försvann. Bara sådär.

När det äntligen blev tyst och lugnt tänkte jag att åååh, vad skönt. Nu kan jag sova! Men icket. Istället kom tankarna, tankar jag inte haft på länge, och natten blev förstörd. Lyckades sova några timmar på morgonsidan, sedan har jag spenderat dagen med Cougar Town och därefter en sväng till Tesco för det sista inhandlandet för bakning. Glömde dock smöret nere på Snoozles på vägen hem, så det blir bakning först imorn..

Hade redan skrivit en del inatt, men det blev så osammanhängande och mest tankar, så jag gjorde aldrig något av det. Men nu, efter ett känslosamt samtal med min lillasyster, känner jag att jag nog måste få hit det iallafall. Vill ni läsa det, läs för all del. Blir det för mycket, stäng av och glöm bort. Jag fiskar inte efter medlidande eller sympati, det är bara dags att få ut sanningen. Och den har jag insett delar av under de senaste åren, men det är inte förrän nu som allting made sense. Det är först nu förstår, hur fel allting var. Och att det är vad som har påverkat mig till att vara som jag är idag. Jag vill inte säga att det har gjort mig till den jag är, för det är fel, men det har påverkat mig till den grad att mina sämre egenskaper är just som de är.

Det mest störda är att det hela började med mina duschsaker i badrummet. Som jag tidigare nämnt är jag otroligt territorial, och mina grejer är mina grejer och dom ger du fan i. Typ. Emellanåt har jag dock under sommaren märkt att 'någon' har använt mina duschsaker. Första gången tänkte jag inte så mycket över det, sedan insåg jag att det hänt igen och började hålla koll på det, och förra helgen var det helt klart någon som använt både tvålen coh shampot. Till saken hör att mamma skickar shampo och balsam åt mig, så det är dyra grejer som jag värderar högt att ha. Alltså började jag bli förbannad. Det roligaste av allt är ju att det är tjejgrejer, och jag bor i ett hus med FYRA KILLAR. Duh. You do the math.. Så har jag gått och funderat hela veckan på hur jag skulle ta upp det, när jag i lördags insåg att det ÅTERIGEN hade blivit använt, och det var efter att en av mina housemates flickvän hade duschat. Okej, jag hade väl misstänkt från början att det var hon (fyra killar i huset) och sådär, men inte kommit mig för att ta upp det. Nu kokade dock bägaren över och jag tog upp det med min housemate. Visst, det blev via FB, men det är för att han jobbar så mycket och jag med, så vi är sällan hemma samtidigt. Det löste sig snabbt, han ska prata med henne och jag kommer hålla ögonen jävligt noga på mina grejer i fortsättningen. Känns ju så trist om jag ska behöva låsa in precis ALLT i mitt rum, när det inte är killarna jag har problem med - utan en flickvän som INTE BOR HÄR. Suck. Detta fick mig iallafall att börja tänka, då nämnda housemate undrade varför jag inte sa något efter första gången. Jag hade inget svar på det.

Förra veckan tog jag upp detta om idiotnattvakten med Mike, hans efterträdare. Detta eftersom jag äntligen känner Mike tillräckligt nu för att våga fråga honom om allt det idioten sagt var sant. Han drog nämligen upp att jag hade lämnat det så jävligt för Mike den där gången att han hade sagt att han tänkte säga upp sig osv osv.. Så nu fick jag äntligen ur mig det till Mike SJÄLV - och han sa att det var bullshit alltihop. Och så frågade han: Varför frågade du mig inte det redan dagen efter?? Jag hade inget svar då heller.

Min mamma påstår att jag är konflikträdd. Och ja, idag måste jag nog erkänna att jag är det. För nu har jag insett VARFÖR. Detta VARFÖR har gnagt så jävla länge nu, VARFÖR gör jag si, VARFÖR beter jag mig så.. När det kanske inte alls är så jag har TÄNKT. Det liksom bara blir avigt av sig själv. Jag ser det helt annorlunda på insidan, men ändå blir det fel när jag öppnar truten, eller avigt i sättet jag beter mig på. Och nu har jag förstått, jag har förstått varför. Och det tänkte jag dela med mig, dels för min egen skull, och dels så att folk kan sluta ifrågasätta.

När jag var barn, grälades det mycket i min närhet. När jag blev ett skilsmässobarn - var det tusen gånger värre. Detta gällde i huvudsak i en av mina 'familjer'. Tidigt insåg jag att om jag är tyst och gör som jag blir tillsagd, så kanske det går över. Ingen vet att jag minns detta, eller att jag kände så redan då. Jag utvecklade en rädsla för 'honom', så fort han höjde rösten väntade jag mig ett slag. Det går inte att förklara, det var något i hans ögon och sättet han röt på, inte bara sade till på skarpen. Alltså var jag ständigt rädd. Rädd för att slaget skulle komma, även om jag ärligt kan säga att det ALDRIG hände. Jag fick smisk någon gång, och blev tagen i öronen, men aldrig har jag blivit slagen. Ändå fanns skräcken där, djupt rotad - och fram tills jag var 17 år gammal kände jag likadant. Jag väntade på ett slag, som aldrig kom, och även om jag inte kan föreställa mig hur det känns att bli slagen i sin egen familj, så vet jag hur jävligt det känns att TRO och FÖRVÄNTA sig att det ska hända. Varje jävla gång någon blev förbannad.

När någon skäller på mig (som nattvakten tex) så är jag Emma 8 år igen. Livrädd och väntar på att slaget ska komma. Jag är tamigfan nästan 23 år idag, och fysiskt skulle jag lätt kunna försvara mig om jag verkligen behöver, men ändå, ÄNDÅ sitter rädslan där, i ryggmärgen.

Då jag blev lite äldre, såg jag hur det påverkade min lillasyster också, och då kände jag självklart ett behov att ta hand om henne. Speciellt eftersom hon då var tillräckligt gammal för att få skiten över sig hon också. Så det blev en ständig kamp i det huset - speciellt eftersom vi var flera barn - och vad som än hände var det ALLTID vårt fel. Och istället för att låta dem gå på min syster, tog jag ansvaret. Och efter att ha tagit på mig skulden några gånger, gått emellan i grälen - så började det automatiskt alltid vara MITT fel. Det var JAG som var problemet, JAG som gjort fel och därmed även JAG som blev straffad. Detta menar jag inte som att jag idag är bitter på att jag fick ta smällen ensam, jag är fortfarande glad över att jag skyddade min syster och skulle göra likadant igen, anytime. För att stå ut med alltihop vände jag allting inåt, jag slutade helt enkelt försöka, jag gav upp. Istället för att ta upp saker som irriterade eller störde mig, höll jag allting inne. Efter att ha gått runt och varit förbannad inombords så länge (men inte sagt något) exploderade jag. Och så började det om. I tonåren var det riktigt illa, för bråken avlöste varandra och det löste jag genom att fly. Hängde med tvivelaktiga människor jag förmodligen inte skulle låta mina egna barn umgås med i framtiden, drack mycket alkohol och betedde mig riktigt svinigt mot alla andra. För att riktigt visa att jag INTE brydde mig, sminkade jag mig mycket fast jag inte fick - vilket resulterade i ännu större gräl - men jag kunde helt enkelt inte låta bli. Jag ville mer än något annat att bråken skulle sluta, samtidigt kunde jag inte låta bli att bete mig jävligt så ett nytt gräl utlöstes.

Så, till det med tvålen tex. Eller vad som helst som stör mig. Jag håller det hellre inom mig, än tar grälet - för jag förväntar mig att saker inte blir bättre, bara sämre, om jag öppnar käften. Det känns bättre att JAG är den som går runt och är arg, än att jag blandar in en annan person så vi båda går och är förbannade. Vilket självklart inte funkar, det vet jag ju själv, eftersom jag till slut exploderar iallafall och då kommer allt på en gång och blir skit ändå. Men så är det. Jag är iallafall medveten om det och jag måste försöka ändra mig. Det är ju faktiskt bättre att ta konflikten först - och lösa den - än att explodera till slut.

När vi båda var tillräckligt gamla för att kunna säga själva att vi hade fått nog, lämnade vi det huset bakom oss. Det krävdes inblandning av många personer för att det skulle gå igenom, men det gick. Och ett tag kändes det som att allt skulle lösa sig. Tills 'han' började höra av sig, han lovade att bättra sig och vi skulle kunna ha en normal relation, och vi trodde på honom. Varje jävla gång. Och varje gång blev vi besvikna. Det gick ett tag, sedan visade det sig alltid att han inte alls hade lyssnat på oss, han försökte blanda in personer vi inte ville ha något med att göra och sedan återgick det till att allt var vårt fel. Han vägrade helt enkelt lyssna. Varje gång vi trott att nu, NU förstår han verkligen vad vi menar - så har det slutligen blivit som alla de tidigare gångerna, och där har vi stått, besvikna, ratade och förkrossade. Återigen. Till slut gav jag upp. För några år sedan sade jag stopp, det räcker. Och därefter kapade jag alla band. Ingenting finns kvar. Inga glada minnen, foton eller ens ett uns kärlek. Jag har inget kvar att ge åt denna människa, och det tragiska är att jag inte tror han själv riktigt har fattat det än. Men det är över.

Detta har självklart lett till att jag har enorma problem med att lita på någon. Folk säger så mycket, men ofta är det lögn. Det lärde jag mig den hårda vägen. Det är otroligt svårt att vinna min tillit, och ser du till att krossa den behöver du inte ens fundera på att vinna den tillbaka. Jag tror inte det är möjligt. Folk kallar mig långsint, och det är jag nog. Jag förlåter inte i första taget, och när man gång på gång blir bevisad motsatsen när man verkligen försökt lita på någon igen, ja, då ger man till slut upp.

Nu har jag fått ut det jag ville ha sagt. Allt jag låg och funderade på inatt, och sedan pratade med min syster om. Detta är alltså vad som hände i min ENA familj - hos min mamma hade vi alltid en fristad. Hon fick nog stå ut med mycket - men en hel del kom från att jag helt enkelt inte kunde kontrollera mig själv när jag äntligen kom ifrån grälen en vecka, det blev svårt att balansera mellan ett kärleksfullt och 'fritt' hem, och ett hem där grälen alltid var ett faktum och kärlek inte visades emellan familjemedlemmar.

Mycket av detta har format mig, på både gott och ont. Jag önskar att jag skulle kunna hantera gräl och konflikter bättre, och att jag skulle ha lättare att lita på folk. Samtidigt har allt gjort mig jävligt stark, jag kan ta det mesta och det krävs en hel del för att få mig totalt ur balans. Ibland önskar jag bara att det skulle vara lite mer jämnt fördelat.. Och tillsammans med det hiskeliga temperamentet jag fått av mamma (även det på gott och ont) så kan jag vara otroligt svår att handskas med ibland. Men jag vet åtminstone om det själv.

Fy fan vad det här var svårt.. Men behövligt. Everything's out in the open, so take it or leave it.

Nu är jag klar för ikväll.
Jag har den bästa familj en människa kan ha, jag må ha förlorat människor jag en gång älskat, men de som finns kvar skulle jag inte byta ut för något världen. Vad som än händer - jag älskar er. <3