litentigerlilja

Mjaha. Då är det exakt en månad sen. En månad sen annandagen, en månad sen jag fick beskedet som skulle göra avslutningen på julen den värsta dagen i mitt liv. För det var det, den värsta dagen i mitt liv. Och det sitter kvar..

Vissa dagar är bra, andra är mindre bra. Senaste helgen var t.ex. mycket bra, var ut med ett gäng ur klassen och hade riktigt, riktigt roligt. Helt underbart! Tills det blev dåligt på söndagen igen. Jag sover inte längre på nätterna, och det har inte bara att göra med att jag svängt dygnet eller så. Jag menar, förra veckan sov jag sammanlagt 10 timmar söndag-torsdag, vilket ju visar att jag var låååångt över tröskeln för vad man 'borde' orka med. Men det gick det med. Sov under torsdagsnatten iallafall..

Nu har det varit dåliga dagar igen, några av de värsta hittills måste jag säga. Har inte sovit något överhuvudtaget, och jag vill/orkar definitivt inte träffa någon. Alls. Det är det värsta, att jag inte ens kan tvinga mig att t.ex. gå till skolan, av den anledningen att jag mår fysiskt illa av tanken på att 'måsta' prata med folk. Imorgon SKA jag till skolan, mest för att jag måste försöka hänga med lite i lektionerna trots allt. På torsdag ska vi till Åre över helgen, men jag överväger (eller okej, egentligen har jag nog bestämt mig) att fara till Åland istället. Jag vill träffa mamma, kramas med Mormor och gå och prata med Morfar. Jag tror det är det enda som kan ge mig sinnesro just nu. Det är dumt, i know, men det är nog det enda som kan hålla mig uppe.

Det är jobbigt alltihop. Jag känner mig som en tönt som låter detta ta över alltihop och att jag mår så kasst över det. Jag VET att jag måste ta mig i kragen och jag VET att jag inte får min fina Morfar tillbaka genom att sörja så till den grad att jag inte orkar annat. Men det är mitt sätt att hantera det, jag har aldrig varit med om detta förut och det är så tungt, så tungt. Anledningen till att jag inte sover på nätterna är t.ex. inte för att jag svängt på dygnet eller helt enkelt låter bli. Det beror på att jag drömmer. Mycket. Jag drömmer obehagliga saker som får mig att gråta. Eller så drömmer jag att jag är hemma, hos Mormor och Morfar och sedan vaknar upp och inser läget. Eller att jag är på sjukhuset och ber att få se Morfar, och får se honom. Sådär som det är på tv, ni vet? Med vita skynket och allt. Till saken hör att jag aldrig gjorde det. Fram till begravningen gick jag och tvekade om jag skulle gå till sjukhuset eller inte, men valde till slut att låta bli. Ändå drömmer jag att jag har gjort det. Inte särskilt roligt kan jag tala om!
Alla dessa drömmar lägger sina spår, och jag tror att jag helt enkelt därför undermedvetet låter bli att sova. För om man inte sover, så drömmer man inte heller. Och det är skönt. Även om jag istället är stört trött och inte har ork till annat, eller sover tre timmar på förmiddagen för att jag i det läget är så sjukt trött att jag slocknar av utmattning. Anyhow, såhär ligger det till.

Nu svider mina ögon. Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjort senaste månaden, plötsligt känns det inte lika jobbigt att tänka på kärleksbesvikelser osv, inget kommer att komma i närheten av att kännas så jobbigt som detta. Jag har alltid tagit för givet att mina morföräldrar skulle finnas kvar och leka med mina barn i framtiden, att de skulle få se vad jag blir när jag 'blir stor' och att de skulle fortsätta ställa upp som de alltid gjort. Nu blir det inte så. Min värld är skev, jag är lycklig som har Mormor kvar, men det är ju inte samma sak nu när det inte är de båda längre. Jag kommer ALDRIG ta något sådant förgivet igen, detta gav mig ett sånt hårt slag i magen så det kommer ta länge innan jag ens kan andas ordentligt igen.

Nu tvättar jag, jepp, blir riktigt produktiv när jag har ångest över att ha dissat skolan. Lär storstäda hela natten bara därför. Eller nej, inatt SKA jag verkligen försöka sova lite. Så jag orkar imorgon. Blir en lång dag.. Ska på stan efter skolan och se om man kan få tag i något som hjälper mig sova. Några klasskamrater kom med lite förslag som går att hitta på hälsokostbutikerna, inge starka apoteksgrejer.. Så vi får se.
Har inte så mycket mer att tillägga. Mina klasskamrater är superfina, och AnnaWk i götet har varit jättesöt som skickat små mess och kommentarer bara för att munta upp mig. Som jag sagt förut, jag har så underbara människor i mitt liv som jag inte vet vad jag har gjort för att förtjäna. Men nånting måste jag ju ha gjort rätt.. Jag är så tacksam för min familj, släkt och vänner. Allihop. <3

Morfar, du fattas mig. Du fattas oss allihop. Vi sa ju att vi skulle ses i Januari, ändå lämnade du oss innan. FAN.