It'll all get better in time
För 5 månader sedan satt jag och grät på ett 4stjärnigt hotell i Maspalomas medans jag febrilt försökte boka om min flygbiljett för att kunna åka iväg redan följande dag.
Idag känns det inte det minsta mindre jobbigt. Hjärtat blöder, tårarna flödar och allting gör ont. Skillnaden är att jag idag är i en stad jag verkligen älskar, har grymt fina arbetskamrater och redan har biljetten hem bokad.
Jag torkar tårarna och försöker le, trots allt är livet bra, för att jag får leva. Jag önskar med varje liten del av mig att Morfar också hade fått det, fått uppleva vad jag upplever och fått veta allt jag gör. Fast å andra sidan tror jag att han håller utkik ändå, att han tittar ner på mig och är stolt, stolt för att jag gör det jag vill och det förbannats bra!
Det som gör så ont är ändå just det, att jag inte kommer att kunna få berätta det för honom, inte som förut. Och att jag inte kommer att få krama honom. Har varit på stan flera varv senaste dagarna, försökt hitta något till hans grav, något fint. Men ingenting känns lixom bra nog, så jag lade ner det projektet i väntan på att jag hittar just det rätta. Mamma sa att gravstenen har kommit på plats nu, det är fint. Ska gå dit nästa vecka när jag kommer till ön och prata lite med Morfar. Har saknat att göra det. Nu när det är snöfritt och varmt så kan jag ju faktiskt stanna där ett tag, och berätta allt om mina senaste två månader. Även om jag som sagt tror att han redan vet. Jag vill bara få säga det själv. Jag saknar honom.
Moffa, det blir inte lättare med tiden att leva med vetskapen att jag inte får krama dig igen. Men jag försöker verkligen! Och om jag kan hålla det till denna dag i månaden, till slut kanske en dag i året, så är jag nöjd. För jag bär ditt minne med mig på min rygg, för evigt inprintat. Jag är stolt varje gång jag får berätta, berätta vem min Moffa var, och varför jag valde att göra den fina liljan. För du var världens bästa Morfar, och alla ska veta det. En dag ska dina barnbarnsbarn få höra om vem du var, sjömannen som ägnade oändliga timmar till att leka med sina barnbarn. Som fixade styltor, byggde kojor och spelade fotboll. Världens bästa Morfar.
Moffa - du kommer aldrig att bli glömd. <3
Idag känns det inte det minsta mindre jobbigt. Hjärtat blöder, tårarna flödar och allting gör ont. Skillnaden är att jag idag är i en stad jag verkligen älskar, har grymt fina arbetskamrater och redan har biljetten hem bokad.
Jag torkar tårarna och försöker le, trots allt är livet bra, för att jag får leva. Jag önskar med varje liten del av mig att Morfar också hade fått det, fått uppleva vad jag upplever och fått veta allt jag gör. Fast å andra sidan tror jag att han håller utkik ändå, att han tittar ner på mig och är stolt, stolt för att jag gör det jag vill och det förbannats bra!
Det som gör så ont är ändå just det, att jag inte kommer att kunna få berätta det för honom, inte som förut. Och att jag inte kommer att få krama honom. Har varit på stan flera varv senaste dagarna, försökt hitta något till hans grav, något fint. Men ingenting känns lixom bra nog, så jag lade ner det projektet i väntan på att jag hittar just det rätta. Mamma sa att gravstenen har kommit på plats nu, det är fint. Ska gå dit nästa vecka när jag kommer till ön och prata lite med Morfar. Har saknat att göra det. Nu när det är snöfritt och varmt så kan jag ju faktiskt stanna där ett tag, och berätta allt om mina senaste två månader. Även om jag som sagt tror att han redan vet. Jag vill bara få säga det själv. Jag saknar honom.
Moffa, det blir inte lättare med tiden att leva med vetskapen att jag inte får krama dig igen. Men jag försöker verkligen! Och om jag kan hålla det till denna dag i månaden, till slut kanske en dag i året, så är jag nöjd. För jag bär ditt minne med mig på min rygg, för evigt inprintat. Jag är stolt varje gång jag får berätta, berätta vem min Moffa var, och varför jag valde att göra den fina liljan. För du var världens bästa Morfar, och alla ska veta det. En dag ska dina barnbarnsbarn få höra om vem du var, sjömannen som ägnade oändliga timmar till att leka med sina barnbarn. Som fixade styltor, byggde kojor och spelade fotboll. Världens bästa Morfar.
Moffa - du kommer aldrig att bli glömd. <3
Kommentarer
Trackback
