litentigerlilja

Okej, jag vet inte riktigt vad jag ska säga idag. Jag hade lovat, LOVAT mig själv att inte krångla till saker något mer, att bara go with the flow osv.. Men inte lyckades jag.

Min födelsedag var grym. Alldeles underbart fantastisk och jag är så jäkla nöjd över att jag tvingade mig själv att gå ut med John och alla hans vänner (vi var ca 15 pers som mest) fast jag var så nervös innan att jag ville spy. Jag menar, hur går man ut och festar med ett gäng där man inte känner en endaste kotte?! Men FAN vad kul det var!! Alla var fantastiskt trevliga och roliga och alla bjöd mig på födelsedagsdrinkar ;) Efter smakråd från Orla&chefen på torsdagen om vad jag skulle ha på mig (haha) så föll det på ett svart fodral med spetsärmar och rygg. Egentligen var det en av mina nya 'smalklänningar', men de tyckte att jag kunde ha den nu haha. Till på det hade jag min nya, underbara boots och Orla fixade som sagt mitt hår på Snoozles innan jag gick för att möta John :) Kände mig assnygg, det var min födelsedag och allting var AWESOME.

Vi började på Kellys, när det stängde drog vi vidare till Roisin Dubh, fast jag aldrig egentligen gillat stället. Vid det laget hade jag redan gått förbi mitt beteende på min födelsedag förra året (jag vet, jag vet..) och vi blev t.o.m tillsagda av barpersonalen, haha! Därefter blev det taxi ut till någons hus, var det låg vet jag inte för det var mörkt ute och jag halvsov i någons armar hela vägen, haha. Väl i huset blev det mera drinkande, fast inte för mig, tills ca 5 på morgonen, då det blev taxi hem. Detta är enda gången jag åkt taxi här, förutom då mamma och syster var i Galway. Så vi måste ju ha varit en bit utanför centrum..

Anyway, idag har jag mått som jag förtjänat. Blev väckt 11 efter alldeles för få timmars sömn, av att två städare kom hit och började röja runt i huset. När de äntligen var klara och jag nästan somnat om - då kom någon låssmed och började borra och ha sig. Gav alltså upp sovandet ganska snabbt! Tog en liten nap ikväll och sedan gick jag ner till Snoozles där jag joinade Orla en stund för pizzaparty. Hade massa grejer där sedan igår kväll så jag måsta ju hämta allt, hade även fått världens finaste kort av söta AnnaWK, och lite hemlagat godis (fudge, choklad och sånt) av en stammis :) Återigen, jag kan inte fatta hur många som uppvaktade mig på min födelsedag, det är ju helt vansinnigt.

Nu har jag slösurfat ett tag, men börjar bli hungrig igen, så jag tror jag ska gå ner och steka mig en liten biff ;) Ronan är ute så jag vet att han kommer hem jättesent, Kevin drog just och de nya killarna har inte flyttat in än. Så det är bara jag i huset, såå skönt så ni anar inte! Och då är det okej att steka biffar runt midnatt :)

Jaja. Ville bara få ur mig lite tjafs, höll på att göra Orla galen med mitt analyserande, och jag vet, JAG VET - SLUTA TÄNKA SÅ MYCKET!!! Men åååh vad svårt det är. Jobbar kväll imorgon vilket är underbart, det är söndag så jag kommer ha tvätt som satan = terapiarbete. Grymt. Jag måste försöka hitta en lösning, men enligt Orla finns det egentligen inget problem och därmed inget att lösa.. Bara jag kunde intala mig själv det också.

Aja. Nu ska jag ha kött!

Natti <3

Gosh, jag vet inte vad jag ska säga. Jag är så rörd att jag har grinat flera gånger idag, hur kan så många komma ihåg min födelsedag (okej, FB hjälper väl till men) och BRY SIG OM att säga grattis?! Once again, jag undrar hur jag kan vara så lyckligt lottad och ha så många fantastiska människor i mitt liv. Det är ju alldeles underbart!

Och tack MAMMA&SYSTER (och resten av familjen) för den jättefina kalendern jag fick i present, en helt perfekt sådan, hade nog inte kunnat hitta någon bättre själv :) För att inte tala om godiset och tidningarna osv. Helt fantastiskt.

Inte ens det där jävla mailet förstörde min dag. För in trillade det i inkorgen i vanlig ordning. Denna gång med en uppmaning om att 'ta det lugnt med alkoholen, det leder till diabetes och fetma.' Yes. Sånt gillar vi på födelsedagen! Asshole. Men det där skrev jag inte.

Nu har jag just tagit en låång dusch efter att ha bakat två tårtor varav den ena blev uppäten på Snoozles med Orla och chefen. Han kramade mig för övrigt och önskade mig grattis, gör din chef så? Och de gillade verkligen min tårta, vilket betyder att jag still got it ;) Trots att jag varken hade någon skärbräda, plastskål eller ens en elvisp fick jag ihop det, jag är så jävla bra. Haha.

Dags att suga i mig de sista dropparna av cidern jag har bredvid mig och få på mig lite kläder. Sedan bär det av ner till Snoozles igen så Orla kan hjälpa mig med håret, det enda negativa med att bo med enbart grabbar är att de varken är till hjälp som smakråd, frisör eller gällande smink.. Fast de är bra ändå!

Ikväll blir det KALAS och OJ SÅ GLAD JAG ÄR JUST NU!!

Ps, vet att någon undrade om A, han drar till UK över helgen (och jobbar ikväll) men vill bjuda ut mig på födelsedagsmiddag nästa vecka istället :)

PUSS <3

Jag har inget internet hemma for tillfallet, dumjalva amerikanen drog i lordags (han skulle inte flytta forran imorn) och tog internetgrejen med sig. Eftersom det inte var planerat sa far vi inte det nya installerat forran pa fredag. Det suger hart, men a andra sidan ar alla glada och nojda nu nar han ar borta och antligen kanns det som MITT hus ocksa. Vi firade i mandags kvall (jag och de resterande grabbarna) med pizza, ol/vin och ben&jerrys. Kunde varit samre!

Jag hor av mig nar jag har internet hemma igen. Skulle ju vara kul att ha det vid fodelsedagen lixom. Aven om jag ska agna dagen at att baka tarta och sedan kvallen/natten at festande med den nya killen som just flyttade ut. Han ville namligen att vi ska halla kontakten och att det skulle vara perfekt att fira min fodelsedag :) A jobbar namligen hela fredagskvallen sa dar blir det inget.

Puss hej

Idag har det stormat något vettlöst, och det håller fortfarande på.

I söndags förberedde vi oss för en enorm storm som skulle dra in, de stängde av vägar och byggde sandsäcksvallar nere vid vattnet för att försöka undvika översvämningar i staden.. Men ingenting hände. Visst, det blåste lite, sedan regnade det rätt rejält, men det blev aldrig 'stormigt', så jag gissar att det är den stormen som dragit in nu. Normalt viner det runt husknuten och så ett tag, tillsammans med ösregn, men nu har det seriöst hållit på sedan igår kväll. Helt vansinnigt! T.o.m mina housemates tyckte det känns lite oroväckande nära att taket ska komma loss.. Känns ju tryggt att veta att jag inte är den enda som oroar mig, haha. Det bästa av allt är dock att jag är ledig och har spenderat precis hela dagen i sängen, sovit, läst en riktigt bra bok (nästan klar) och lyssnat på vinden. Hur mysigt som helst.

Lyckades krypa ur sängen en liten stund imorse när alla dragit till skola och jobb, eftersom jag hade ett vagt minne av att ha vaknat av dörrklockan riktigt tidigt. Tidigt plingande = paket! Och mycket riktigt, på hallbordet låg ett paket med mitt namn på - FRÅN MORMOR! Hon hade skickat min underbara tröja, som jag bad henne sticka i somras då jag var dit, med nyckelpigsknappar och allt! Den är stor och tjock och alldeles underbar, precis vad jag önskade! Jag är så glad att hon ville sticka den åt mig, och att hon nu skickade den i tid till min födelsedag :) Är perfekt att ha nu när det börjar bli kallt ute på riktigt och den är stor nog att ha en tunn långärmad under så det inte blir stickigt :) Min Mormor är så bäst, denna tröja ska jag aldrig göra mig av med. En av anledningarna till att jag bad henne göra denna var för att jag vill ha något jag kan spara resten av livet. Som ljusstakarna Morfar lagade åt mig i trä när jag var liten, jag längtar tills jag får ta fram dem och använda dem. Tidigare har jag inte tyckt de varit något speciellt, men nu när han är borta så uppskattar jag dem verkligen och är så glad att jag har dem. Imorgon ska jag ringa Mormor och säga tack.

Om en vecka fyller jag år. Och nu börjar den där ångesten komma. Den där ångesten som kommer varje år, samma tid, och jag kan inte göra något för att bli kvitt den. Och nej, det är inte ångest över att bli äldre, jag tror man blir visare med åren och det kan jag behöva ;) Nej, ångesten gäller det där mailet som fortfarande kommer, varje år. Det spelar ingen roll vad som har hänt, hur sitationen ser ut osv, det där jävla mailet kommer ändå. Varje år hoppas jag att i år, denna gång kanske jag inte får något. Denna födelsedag kanske kan få gå obemärkt förbi, firas så som jag vill och utan att behöva bli upprörd, ledsen, eller ens behöva fundera. Och ändå ramlar mailet in i inkorgen och dagen blir förstörd. För hur ogärna jag än vill öppna det, så känner jag tvingad, och med orden så dras mitt humör neråt. Ibland är det bara ett 'normalt' grattis, ibland kommer det längre meningar om minnen av mig som nyfödd. Varje gång vill jag gråta. Ibland gör jag det. Varje gång hoppas jag att det inte ska upprepas nästa år. Varje år blir jag besviken, ledsen och förbannad. Snälla, låt mig få vara glad rakt igenom detta år, låt mig ha en födelsedag utan ångest!! Snälla, skicka inte det där mailet. Jag vill inte ha det.

Jag hade bett Shane om att få sluta tidigt på min födelsedag, och börja sent dagen efter, så jag skulle få uppleva öppningsdagen/kvällen av Julmarknaden. Igår när jag gick förbi Snoozles på hemvägen kom han ut och frågade om det är okej att jag har båda dagar LEDIGT istället. Hell yeah, varför skulle jag säga nej till det? Nackdelen är dock att eftersom jag nu varit ledig så jobbar jag alla dagar fram tills dess, vilket innebär ett nytt 8dagars pass.. Hmm. Men det kanske är värt det, jag får vara ledig på min födelsedag! Nu är frågan vad jag ska hitta på utöver marknaden, då det varken finns CCF, Playa del Inglés eller familj i närheten. Nå, det löser sig. Någon pratade om eventuella planer häromkvällen när vi var på bio (såg Due Date, skitkul!) fast då trodde jag ju att jag skulle jobba.

Snart är det jul.

Puss <3

Jag har insett att min blogg nog får mig att framstå som rätt schizofren. Jag har som aldrig reflekterat över det riktigt, men jag skriver ju aldrig när jag är i ett normalt 'mellanläge', utan oftast är det när jag är superglad, ledsen eller förbannad. Förmodligen är det väl lite underhållande i sig, men jag undrar vad folk tänker om mig, folk som alltså inte känner mig på riktigt, utan bara läser vad jag skriver. Själv skulle jag väl vilja påstå att jag är mer 'normal' än vad jag framstår som, men hey, alla har vi våra sidor :)

I vilket fall känner jag mig just nu rätt lugn och tillfreds med allt. Jag har spenderat mina lediga dagar åt att fundera på massa saker (så att jag kan sluta fundera nu), äta otroligt mycket onyttigt (kinesiskt, pizza, godis och glass, t.o.m McDonalds som Ronan hade med sig hem i lördags när jag var lat) och så har jag självklart kommit ikapp med mitt serietittande. Häromkvällen såg jag även Inception och RED som min ena housemate var gullig och gav åt mig :) Filmtittandet med sällskap i söndags blev det ingenting med, mest för att jag låg under täcket och grinade med världens mensvärk och kände mig som en valross hela kvällen. Vi får göra det en annan gång.

Men ja, jag är nöjd med livet just nu. Nu när jag har vilat upp mig ordentligt känner jag mig verkligen redo och peppad för att gå på jobb imorn, jag ser verkligen fram emot det igen! Vilken skön känsla alltså! Som sagt har jag även funderat mycket under dessa dagar, på bra och mindre bra saker, och en del kan jag nu lägga åt sidan. Tex har jag tänkt mycket på Morfar senaste tiden, förmodligen för att det börjar närma sig jul nu osv. Jag vet att det bara är jag själv som kan påverka hur jag mår, och jag har bestämt mig för att leva livet leende, som det ska vara, även om de tunga tankarna ibland finns där. Jag menar, fortfarande kan jag bli nästan arg när jag läser om andras morfar hit och morfar dit, 80årsdagar och dylikt, eftersom det är så jävla orättvist att MIN Morfar minsann inte kommer få fylla 80 år. Eller ens 75. Och prat om farsdagar och presenter, jag har numera varken en far eller Morfar, än mindre en Farfar eftersom det har jag aldrig haft. När jag tänker efter så finns det bara en man kvar i mitt liv, och det är min Styvfar. Och även om han är den absolut bästa som finns - så uppväger det inte det faktum att jag inte har min Morfar. Men som sagt, hur förbannad och ledsen jag än blir emellanåt över detta, så får jag inte låta det ta över. Det hade inte Morfar velat. Jag ska sluta vara ledsen på månadsdagen, jag ska istället tänka på Min Morfar, så som han var, och le. Le för att han var världens bästa, och le åt minnena. Ja, det ska jag göra.

En annan sak jag har funderat på är julen, hur det kommer bli, hur det kommer kännas osv osv. Men även de tankarna lägger jag åt sidan nu. Jag åker hem några dagar, jag ska äta god mat och umgås med min familj. Mer komplicerat behöver det inte vara! Jag har nästan alla julklappar klara nu (helt sjukt, jag är alltid ute i sista minuten) och några av dem är i bolag med min syster. Vi har diskuterat en del på sistone och jag tror vi har rätt bra planer :) Det allra bästa är att jag förmodligen kommer hinna få nycklarna tillbaka för lägenheten i MH under dagarna på ön, vilket innebär att jag kan fara och sova på min alldeles egen soffa framför min alldeles egen tv någon natt! :D Som jag har längtat! Visserligen blir det som sagt bara en snabbvisit, men jag hinner få en början.

Så, här kommer då i stora drag det som är planerat; Jag åker hem över jul, sedan kommer jag tillbaka till Galway. Vid det laget blir jag chef på heltid då Shane kommer vara borta på smekmånad till slutet av januari. Hur det ska gå till vet jag inte riktigt, eftersom jag fortfarande inte har hunnit tränats in. Får bli superträning nu en månad framåt.. 17 januari lämnar jag Galway. Jag har sagt upp mitt lease på rummet i detta hus och kommer inte återvända till det. I slutet av januari åker jag och min lillasyster till Gran Canaria en vecka eller två, vilket jag har nämnt tidigare. Vad som händer därefter är öppet.
Vad jag vet idag är att jag kommer flytta tillbaka till lägenheten på Scheffersgränd 17 januari. Jag ska se om jag lyckas få något jobb (crucial för att betala hyra) och känna efter om jag verkligen vill vara där. Det som är så fantastiskt med detta är att jag får BEHÅLLA JOBBET PÅ SNOOZLES I GALWAY! Alltså, Shane och jag har diskuterat detta en hel del och jag får behålla mitt jobb tills jag bestämt vad jag vill göra! Det var till och med han som föreslog det. Okej, inte ett år eller så, men jag får några månader på mig att komma in i livet i MH igen, känna efter om jag verkligen vill ha kvar lägenheten och bosätta mig där på riktigt, ELLER om jag bestämmer mig för att göra mig av med den en gång för alla och flytta tillbaka till Galway. Vi har sagt sommaren som gräns, alltså har jag hela våren på mig att hitta jobb i MH och fundera ut vad jag vill göra. Om jag flyttar tillbaka till Galway kommer jag att skaffa en lägenhet här, för mig själv, har flera vänner som redan erbjudit sig att gå på apartmenthunts medan jag är på Åland :)

Detta är en fantastisk möjlighet jag har fått, och jag är så glad, SÅ GLAD att allting har löst sig till det bästa! I dagsläget kan jag ju inte veta hur jag vill göra, men jag känner mig själv och har ju tidigare erfarit att det är roligt att flytta tillbaka 'hem' ett tag (några månader på sin höjd) sedan är jag rastlös och uttråkad. Nu har jag möjligheten att få uppleva det fantastiska med att få 'komma hem' och flytta in i min underbara lägenhet, men samtidigt vet jag att jag har ett annat alternativ om jag inser att jag helt enkelt inte vill det längre :) Aaaah! Jag har tamigfan den bästa chefen som finns. Någon som är av en annan åsikt? Inte? :)

Något annat som känns superbra just nu är att jag som sagt har de flesta julklapparna klara, men också att jag samtidigt har lyckats spara ihop tillräckligt med pengar för två MHhyror! Ska lägga över dem till mitt finska konto imorgon, sedan behöver jag inte oroa mig för att inte klara av att betala hyran i tex januari. Får ju även tillbaka några hundringar på skatten om en månad och sedan får jag min deposit på 300e tillbaka när jag flyttar härifrån. Framtiden är säkrad, även om jag inte lyckas få ett jobb direkt när jag kommer till MH :) Och jag får ju fortfarande några hundringar i lön varje vecka fram tills jag åker, så nu är läget rätt stabilt.

Om några veckor fyller jag år. Jag har inte tänkt över det så mycket, tills min syster tog upp det tidigare ikväll. Ärligt talat kommer jag ändå jobba och har inte några storslagna planer om firande. Förra året firade jag och Andrea på GC, med alldeles för mycket champagne och annat gott, jag har fortfarande lite ångest över vissa grejer jag gjorde även om det var kul, och jag har blålila ärr under fotknölarna där mina nya pumps skavde bort skinnet fast jag var för full för att märka det just då.. Det var en grym födelsedag, framförallt med tanke på att jag var utomlands, men jag behöver inte fler sådana födelsedagar. Nästa gång jag firar får bli när jag fyller 25, eller eventuellt 30 :p Dock kommer de att (för första året) ha en julmarknad mitt på Eyre Square fram till jul, och de öppnar den 19 november, så det kanske får bli mitt födelsedagsnöje, att gå och kika på massa fint och äta och dricka gott där :) Ser verkligen fram emot marknaden, har tidigare fruktat julen och allt med den, men nu börjar jag få lite julkänslor jag också och att veta att jag kommer vara tillsammans med min familj då är nog största anledningen till att det nu känns okej att se fram emot det.

En enda trist tanke har jag, och det är att det nog inte blir Madrid nu i vinter :( Det får lixom bli bortprioriterat, eftersom jag väljer att åka hem över jul så kommer jag varken ha ork eller råd med Madrid också. Vissa blev rätt besvikna, jag med, men å andra sidan har jag resten av livet att fara dit och hälsa på, så det kommer definitivt att bli av! Av personliga anledningar kanske det är lika bra att inte åka dit just nu, det är så mycket som skulle kunna bli fel. Jag försöker låta bli att tänka på enbart mig själv i detta fall, och just nu känns det rätt. När allt annat går så bra just nu, så skulle det vara dumt att förstöra det genom att låta hjärtat rusa iväg igen. Jag har det ju trots allt rätt bra här i Galway också numera :)

Jaja, nu blev det massa svammel igen. Men jag vet att vissa ville veta om planerna, och nu vet ni. Mitt lilla äventyr som var planerat får bli framskjutet, men det är endast eftersom jag inte bestämt var jag kommer husera än. Bara jag bestämmer mig för en fast utgångspunkt så kommer det också att bli av! Var så säkra :)

Nu ska jag återgå till att äta glass och se på Toy Story 3, som min housemate laddade ner åt mig idag :)

AnnaWK: Anledningen till att amerikanen måste flytta är att han fått den nya killen att vilja flytta. Alla i huset vet hur amerikanen är och jag lyssnar ärligt talat inte på vad han säger längre (orkar helt enkelt inte bry mig) men den nya killen tog så illa vid sig av allt att han ville flytta ut igen bara efter ett par veckor här. Vår landlord blev förbannad eftersom vi alla vet hur amerikanen funkar och hotade med att han blir evicted om någon flyttar ut pga honom, och nu har det hänt. Jag visste inte att den nya killen också tänkte flytta så därför fattade ingen av oss nånting till att börja med, men nu faller ju bitarna på plats. Så, om två veckor flyttar de båda ut, och två nya flyttar in. Vete fan hur det kommer att bli här då, hela sammanhållningen i huset kommer bli som bortblåst.. Om inte de två nya är awesome people dvs. Men det är upp till bevis!

Det var allt. <3

Egentligen har jag varken lust eller ork att skriva något just nu, men jag fick just veta något väldigt intressant. Louie (städfreaket) har blivit evicted! Han kommer alltså flytta ut inom en månad, helt sjukt, hur ska det gå sedan? Det kan ju gå åt båda håll. Antingen blir det ÄNTLIGEN lite lugn och ro i huset, man slipper känna att man måste tassa på tå och med lite tur blir jag även respekterad som en vuxen för första gången i detta hus. ELLER så går det galet, då Louie trots allt har varit den som haft stenhård koll på städningen och räkningar osv (om än lite för hårt emellanåt) och det blir kaos i detta hus. Jag hoppas på det första. Det skulle lixom vara fint att kunna mysa ner mig i soffan på lediga dagar och faktiskt utnyttja den nya, enorma tvn utan att känna att man 'stör'. Förstå mig rätt nu, jag trivs riktigt bra i detta hus, det är inte det, men jag har en förmåga att känna mig i vägen om jag vet att tex någon annan är i närheten och kanske vill se på tv, eller sover i rummet bredvid eller... Ja, you get the point. Och hur mycket de andra housematesen än irriterar mig ibland, så funkar vi bra ihop, det är bara Louie som varit ett problem. Jajja. Det var bara det jag ville säga egentligen, känns lite konstigt.

Nu har jag just ätit lite kinesiskt (hemkört till dörren, vad annars) och ska strax återgå till godisätande och filmtittande, rättare sagt Eat Pray Love. Åh vad jag har längtat! Ändå sedan jag läste boken för.. Hmm. Var det förra sommaren i Lynnwood kanske? Anyhow, trött är jag. I onsdags jobbade jag 15-23, i torsdags först 7.30-9.30 (hoppade in för Shane, fick 50€ för besväret så borde inte klaga) och sedan 15-23, och idag har jag jobbat 7.30-15.30. Och det var åttonde dagen i rad. Nu är jag LEDIG 4 dagar, ska inte vara på jobb förrän onsdag kl 15. Därför ska natten nu ägnas åt film, morgondagen åt sovande åt plättlagande/ätande och på söndag blir det filmkväll med trevligt sällskap och ben&jerrys :)

Livet är bra. JAG MÅR SÅ JÄVLA BRA! Imorgon (om jag orkar) ska jag berätta allt om mina planer. Nu börjar jag nämligen ha bestämt lite grejer, folk är pratade med och saker är planerade. Yep. Natti <3

Ps. Jag har världens bästa lillasyster som tog sig tid att maila två saknade recept åt mig, så nu blir det mer matlådelagande i fortsättningen! Ds.

1. Denna review finns på Hostelworld om Snoozles: "Emma on the front desk was an exceptional young women, who went over and above to make our short stay very pleasant." Jag tycker jag har rätt att skryta lite faktiskt! Det är inte ofta som folk faktiskt nämner namn, oftast är det nämligen 'staff' i allmänhet som beskrivs. Ha.

2. Jag fick just detta på FB: "well if youre bored some time on wed / thu and want to chill out, watch a dvd and eat some ben and jerrys then let me know" Behöver jag nämna att jag råkar jobba 15-23 BÅDA dagar och sedan 7.30-15 på fredag? Det får alltså bli en raincheck på den. Men vad fan, jag kommer ju trots allt vara ledig fyra dagar i rad efter fredag så det är väl dumt att klaga.. Nämde jag att denna inbjudan kom från en karl? :) Folk börjar känna mig alltför väl härikring.

3. Atlantaquaria var AWESOME. Jag klappade rockor, höll i en enorm krabba och fick se sjöstjärnor, sjöhästar, minibläckfiskar och alla möjliga andra vattendjur. Hur coolt som helst!

4. Jag är överarbetad som fan just nu och därför blir det inte bättre än såhär. JAG BEHÖVER SÖMN. Fixade makaronilåda ikväll (efter att ha sovit några timmar efter morgonpasset) och det gjorde mig lite gladare för stunden. Om jag tar med en matlåda med det varje dag denna vecka ut så kanske jag överlever till helgen. Kanske.

Alltså, det här med att uppdatera har ju inte gått så väldigt bra, som ni har märkt.

Det finns flera anledningar bakom det hela, en är att jobbet har varit lite småtungt detta senaste 5dagars pass, då jag plötsligt har ansvarat för hela alltihop och automatiskt fått lösa en jävla massa skitproblem som jag egentligen inte haft något att göra med. Och då har jag inte ens blivit promotad än, mest därför att jag enbart sett Shane tex TVÅ gånger under senaste 5 dagarna. Och det är anledningen till att allt har fallit på mig, då ingen annan funnits till hands. Krävs mer än en hand för att räkna antal arga gäster jag har fått hantera efter att ANDRA har fuckat upp deras bokningar och helt enkelt lämnat åt mig att reda upp eländet. Till råga på allt for internet igår, vårt bokningssystem är grundat på webben så då satt jag riktigt i skiten. Och vem saved the day och fixade ett temporärt 'bokningssystem' till pappers så att allting fortfarande kunde löpa på någorlunda resten av dagen? JAG. När Shane äntligen kom in igår vid kl 14 (han messade på morgonen att han skulle komma vid 9) så var jag INTE glad, och denna gång höll jag det inte inne och låtsades som det regnade. Först såg han lite chockad ut, sedan bad han om URSÄKT och uttryckte att det var lite onödigt mycket som lagts på mig under de senaste dagarna. Inte allas chefer som säger det! Sedan tackade han för att hållit ställningarna och fixat papprena då internet låg nere och så.. Därefter gick jag hem och kröp under täcket. Jag har jobbat många 10 dagars pass (även ett flertal då jag samtidigt har festat nattetid) men aldrig har jag varit så fysiskt och psykiskt slut som efter detta 5 dagars. Det blev bara för mycket efter ett tag, jag menar, hade jag faktiskt blivit promotad, haft det efterlängtade mötet, vetat att jag på riktigt är boss, då hade det varit en annan sak. Men att automatiskt bara få allting lämpat på mig, det är inte okej. Men förhoppningsvis blir det bättre nu!

Har varit ledig idag, och är ledig imorn. Och det behövdes definitivt!

Vad annat har hänt sedan sist.. Som sagt överlevde jag en date, och som Andrea skrev i sin kommentar - nu kan jag klara vad som helst! Ni som känner mig lite bättre vet precis vad hon (och jag) menar! Och det känns jävligt bra. Ikväll var jag tex på bio, normalt klädd, inget smink, och jag kunde vara alldeles mig själv. Vi skrattade så jag har ont i magen nu, och det var INNAN filmen började! Jag KAN vara 'normal' och behöver inte spela en roll för att känna att det är okej. Att JAG är okej. Och ni har inte en jävla aning om hur bra det känns!!
Imorgon ska vi till Atlantaquaria - Irlands nationella aquarium. Och jag är inte ens nervös! Jag är excited någe vettlöst för jag ska få klappa fiskar, titta på hajar och förundrar över små bebissjöhästar! Känner mig som ett litet barn, och kommer förmodligen bete mig som ett, men denna gång är jag inte rädd för att skämma ut mig eller vara mig själv. Det kommer att bli awesome.

Näe, jag har inte någon lust att skriva mer nu. Vill bara berätta att min finaste lilla Ally har skaffat facebook och det gör mig så glad för att jag kan hålla bättre kontakt med mina barn! Hon är tydligen i Honors Class nu vilket betyder att hon är lite smartare än 'andra barn' och jag är så stolt att ni inte fattar! Mina fina, fina barn! Nu är jag ännu nöjdare över att jag fick iväg ett nytt godispaket åt dem häromdagen. Jag saknar dem.

Något annat jag har kommit på mig själv med att göra senaste tiden är att jag saknar min familj. Jag 'saknar' ju självklart alltid dem när jag är borta, men nu har jag lixom verkligen SAKNAT dem. Sådär att jag längtat lite efter att få krama mamma, kolla film och äta bakispizza med syrran och bli retad av styvfarsan. För jag har ju faktiskt världens bästa familj. Även om den är lite smådysfunktionell och att det inte går att hantera saker utan enorma gräl, så är den ändå bäst. För att inte tala om mattes älskade och saknade lilla gris, och Mormor förstås. Ja.

Jag åker hem över jul - det var inte planerat och jag hade faktiskt tänkt vara här över julen - men jag vill nog åka hem litegrann. Till min familj.

<3

Jag har varit på date. Det är allt jag ville säga. Jag överlevde en middag vid ett bord för två, med pianomusik i bakgrunden, levande ljus på bordet och ljusslingor i fönstret framför. Haha. Alla som känner mig vet att jag ville dö cirka hundra tusen gånger.. Tills jag fick i mig ett glas vin.

Efter si så där 6 groggar efteråt på min favvispub (Quays) är det nu dags för sängen. Jobb imorgon.

Detta kanske kan bli bra trots allt.

<3

GRATTIS VÄRLDENS BÄSTASTE ANN SOM FYLLT ÅR IDAG!!! (Har ett inlägg klart, men i detta skick får jag nog inte upp det här ändå. Det får bli imorn :)

Aaaaaaaaaaah, frustration till max!! Och inte på grund av sjukdom längre, nej nu gäller det jobbet.. Efter kvällens kaos känner jag att FAN vad jag inte orkar fler såna här skift. Helt på riktigt. Jag är sååå less på att folk lämnar mig i skiten och sedan får jag skäll från nattvakterna för att jag inte hunnit med allt innan de kommer. SUCK.

Detta gäller nu Derek, förbanna vad arg jag är!! MORR! Som jag har nämnt tidigare har han jävligt svårt med att ta 'order' från mig, eller ens överhuvudtaget lyssna på vad jag säger. OM JOBBET. Idag när jag kom dit hade han haft morgonpasset ensam och inte fått NÅGONTING gjort!! Han klagade över att han var trött, överstressad och ville gå hem. Tough shit, vi har alla morgonpass ensamma och vissa gånger är det mer stressigt än andra, bara att leva med! Det gick så långt att han blev arg och stormade ut genom dörren. UTAN ATT BERÄTTA NÅGOT OM BOKNINGARNA OCH ANNAT VIKTIGT!! Så där satt jag, med en kassa som var åt helvete fel, bokningar som inte blivit tillgivna några rum, inte ett enda rum hade han kollat om det blivit städat, ett flertal personer hade diskuterat med honom att stanna extra nätter men inga bokningar fanns, tvätten var ett elände och köket går jag inte ens in på.. FAN vad arg man kan bli lixom. Det enda jag kunde göra var att beta av lite åt gången så gott jag kunde. När jag insåg att jag inte skulle ha allt upprett tills jag slutade, ringde jag Shane och förklarade situationen. Okej, jag använde väl lite snällare ordalag och så, men det viktigaste kom fram. Han frågade då MIG vad JAG tycker att vi ska göra åt situationen nu. Min första tanke var; göra oss av med Derek, eftersom han nu bevisat flera gånger att han helt enkelt nog inte klarar av dagspassen. Och som nattvakt funkar det inte heller längre då han var så trött på sitt jobb.. Men det sa jag ju inte åt chefen. Jag bad bara Shane att prata med Derek eftersom de båda kommer vara där under morgonpasset, och att jag fixar så mycket jag kan nu under kvällen och lämnar resten till imorgon.

Då sa Shane äntligen; nästa vecka blir jag OFFICIELLT ASSISTANT MANAGER! :D Detta innebär att alla (nattvakter och Derek inberäknat) MÅSTE lyssna på vad jag säger :D :D :D Vi ska även börja med ett litet möte, han och jag, och jag ska fundera ut förslag på hur vi kan ändra hur jobbena sköts för att allt ska fungera bättre. Och ta mig fan om jag inte redan har en hel del förslag.. Jag menar, Shane jobbar väldigt sällan de sena passen och har egentligen ingen aning om hur kaosartat det kan vara kvällar som denna till exempel, framförallt om personen som jobbat morgon inte gjort vad den skulle. Jag om någon har jobbat tillräckligt med kvällar för att veta hur det går till, och banne mig om jag inte vet hur det kan ändras!! Tjohoo!!

Detta lugnade mig något. Derek måste skärpa sig och sluta bete sig som en liten unge (för det är precis så han gör, först blev han arg, smällde i dörren och härjade till att han måste röka, haha) och det där med att helt enkelt bara dra och lämna mig i skiten istället för att ens FÖRSÖKA reda upp det (hur irriterande jag än må vara) är INTE OKEJ. På vilken jävla arbetsplats är det okej? Att han har personliga problem med mig ska fan inte behöva gå ut över gästerna, vilket det gjorde ikväll då jag gång på gång fick ursäkta mig då allting var fucked up.
Men alltså, nästa vecka blir jag utnämnd chef över honom, och det blir HAN som får gå om problemen fortsätter. Yep. Det har lixom varit min livlina hittills, ifall något går snett och det inte funkar på jobbet så kan JAG alltid säga upp mig och dra hem. Det har alltid känts som en trygghet, jag har trots allt ett annat hem, jag är inte härifrån och behöver heller inte stanna här om jag inte känner att det är bra. Men nu blir JAG överhuvudet vilket innebär att jag även har rätten att diskutera fram att någon annan alternativt behöver få sparken :) Vilken makt! Nu känner jag mig lite storhetsgalen, haha. Nej då, så illa är det inte..

Så, nu har jag fått ut lite av mina aggressioner. Faktum är ju att Derek redan har ögonen på sig då han inte direkt uppträtt exemplariskt mot kunderna sedan han började dagtid. Han är alltid sur och grinig, och har väldigt lite social kompetens i övrigt, när det gäller att tex småprata eller få gästerna att känna sig som hemma. Shane har bett mig hålla koll på det (yes) eftersom han själv varit orolig att Derek kanske inte alls passar i receptionen. Så jag vet ju att mina ord håller ganska starkt i denna fråga.. Jaja, nog om Derek. Jag är trött på honom.

Jag känner mig rätt nöjd med arbetskvällen i övrigt, återigen bevisade jag för mig själv att jag kan hålla huvudet kallt trots allt kaos, vara trevlig mot gästerna och även reda upp allt möjligt under press och stress. Känns bra. Jag är trött och slut och fortfarande rätt förbannad, men jag vet att när jag vaknar imorgon kommer jag återigen vara glad över att få gå på jobb. Till ett jobb jag kan sköta riktigt jävla bra. Nu skryter jag lite igen, men jag fick faktiskt lite dricks i onsdags IGEN, av en man vars bokning hade strulat till sig lite så jag fick hastigt och lustigt lösa det på plats. Jag var in till Snoozles på tisdagen (när jag fortfarande var ledig) och gav den ena chokladasken jag fått åt Orla. Hon förtjänade det lika mycket som mig, hon må vara ny men hon har verkligen blivit duktig på detta och sköter sig riktigt bra nu! Jag tror det är därför jag har så mycket problem med att ha D i receptionen, han är den enda som inte kan samarbeta med resten av oss.. Nåja. Som sagt, jag är nöjd med mig själv, och jag tror inte det ska vara några problem att bli 'chef' över Orla, då jag inte känner att hon behöver ett överhuvud :)

Pust. Nu försvann all min energi! Kanske lika bra så jag får sova inatt, imorgon jobbar jag till 23 och på lördag börjar jag kl 7.30. På söndag också för den delen, fy fan.. Avskyr morgonpass. Men det ger åtminstone tid för shopping efter jobbet :D Håller på samlar ihop lite presenter och julklappar och sånt, plus att jag fortfarande vill ha mina nya boots och en höstjacka.
Flera fina spanjorer lämnar Hostlet nu, en av tjejerna åker imorgon men hon blev glad när jag sa att jag kommer till Madrid i vinter :) De andra åker på lördag. Dock kommer det som sagt nya studenter hela tiden så det går bra ändå. Och snart får jag träffa dem alla, på deras hemmaplan! :D

Ah, livet är trots allt fint. Oberoende hur arg jag varit under kvällen, och det faktum att jag kunde äta min middag först kl 22 (och därmed få en utskällning IGEN att det var tvätt kvar åt idiotnattvakten) så är jag nöjd. Jag är nöjd med mig själv, jag vet vad jag har gjort och därmed vad jag kan åstadkomma, och det räcker för mig. Är för övrigt frisk nu också, måste ha varit kycklingsoppan :) Tror vi ska på bio i helgen när jag jobbar tidiga pass, vi får se. Mamma - han heter Adrian, är lite äldre än mig och från Nya Zealand. Och han jobbar numera här i Galway - jag vet att du är nyfiken!! Haha. Vi är dock bara vänner.

Puss <3

Idag hade kunnat vara ytterligare en sugig sjukdag. Okej, sjuk är jag fortfarande, men det var inte lika sugigt som igår! Anledningen heter Adrian. Han lagade nämligen kycklingsoppa idag som han kom hit med åt mig :D Och lite choklad också, ifall det skulle krävas lite mer än soppa för att jag ska bli bra, hehe.. Det kändes mycket bra. Och soppan var riktigt god! :)

Så, ibland är det inte så illa att vara sjuk. Eller att bli lite omhändertagen. Nu har jag åtminstone gett mig fan på att jag ska vara på fötterna imorgon, det här går ju inte. Tur att jag har lite av soppan kvar så jag kan äta till lunch imorgon och sedan bege mig ner på stan :)

Ja, ibland undrar jag som sagt hur jag kan ha så många underbara människor i mitt liv. Både här och i Norden. Hur kommer det sig att så många fina vill vara med just mig? Jag är ju inte särskilt speciell - jag är ju bara jag.

Men jag är otroligt tacksam för allihop. För fina vänner kan man inte ha för många av! Jag må vara sjuk - men jag känner mig inte ensam längre.

Puss <3

Alltså, det var ju egentligen inte särskilt oväntat, hade det lixom på känn. Men ändå, VAD FAN?! Man jobbar och sliter i 10 jävla dagar bara så att man ska få vara ledig 4 i rad, och vad händer? JAG BLIR SJUK!!! Aaaaaah! Frustrerad till max.

Jag var så jävla nöjd med tillvaron i fredags, trött och hängig förstås (10dagar jobb, duh), men nöjd. Så vaknar jag upp igår (lördag) och är alldeles täppt i näsan och huvudet känns fyllt med bomull. Konstaterar att febern är ett faktum och spenderar dagen i sängen. Till kvällen körde Ronan mig till Tesco så jag fick storhandla (utan att behöva bära hem alltihop uppför backarna sen) och efter det var jag ännu mer slut.

Idag visar febertermometern över 38 grader. Vad less jag blir. Visst, jag hade väl mest tänkt sova under helgen och vila upp mig i vilket fall, men det bara så jag skulle orka GÖRA något nu när jag är ledig måndag och tisdag också. Istället tycks jag få stanna i sängen. Så jävla kul. Jag är något förbannad..

Så, min efterlängtade långhelg blir inte mer än ett sjukpass. Yep. Mediciner har jag ju iallafall så det räcker och blir över nu, och än så länge är det mest bara feber och tungt huvud/huvudvärk som bråkar. Man får väl vara glad så det länge jag inte får hosta eller någe annat jobbigt.. Men SUCK alltså.

Detta är ett gnällinlägg, men jag är så förbannad och less just nu att jag skulle kunna grina bara för den sakens skull. Tror jag ska kasta mig i duschen och gå ner till Bella Roma och hämta en pizza, lite frisk luft lär ju knappast göra någon skada i detta läge. Det är världens finaste höstväder ute och solen skiner (åtminstone ser det fint ut genom fönstret) och jag kommer ju inte bli bättre av att bara ligga och glo. Ja, så blir det.

Det är de små nöjena som gör livet bra!

Tjoh.

Så, det är fredag kväll, och vad gör jag? Sitter i min pyjamas med skitigt hår och vräker i mig choklad så det står ut genom öronen! Nu skulle jag ju kunna vara ute och leka med de andra barnen (framförallt de spanjorer som är här sista kvällen) men jag dissade. Varför? För att jag kan! Haha, sug på den ni.

Nej, men ärligt talat. Senaste dagarna har varit ett fan att ta sig igenom orkesmässigt, och när jag idag äntligen hade jobbat klart min sista dag (av 10 i rad) så gick jag hem och sov. Inte särskilt spännande inte. När jag vaknade nu på kvällssidan beställde jag hem lite kinesiskt och bara att ta sig ner till ytterdörren för att ta emot det var jobbigt, haha. Men gott! Och nu sitter jag som sagt här och kollar på serier och äter choklad. De senaste två dagarna har jag nämligen fått TVÅ chokladaskar på jobbet, så då måste man ju få äta upp dem också? Hehe. Och ska jag vara ärlig så känner jag att jag faktiskt förtjänar det. Helt på riktigt. För jag är jävligt bra på det jag gör, mitt jobb. Riktigt awesome tillochmed. För första gången någonsin kan jag säga det, och mena det, utan att vilja skryta eller så. Jag känner mig bara riktigt bra, för det är jag.

På tal om chokladen förresten, har jag nämnt hur duktig jag har blivit när det gäller kosten och matvanorna? Kanske jag inte har gjort.. Köpte ju vitaminer förut (tuggtabletter för barn, hehe) och de går lätt ner, en om dagen. Har hållit på några veckor nu. Vet inte om jag riktigt känner någon skillnad just av dom, men det är ACDvitaminer så något lär de ju göra :) Sedan har jag ju även druckit en actimel varje dag, DEN har gjort skillnad kan jag säga! Min stackars lilla problemmage mår bättre än någonsin! OCH - inte nog med detta - JAG HAR NÄSTAN SLUTAT HELT MED COLA!! Vem trodde att jag någonsin skulle kunna säga det?! Helt vansinnigt. Jag vet inte ens hur jag lyckades med det, alla som känner mig vet vilken otrolig colaoman jag är.. Började bara cold turkey och slutade köpa eländet, tvingat mig att dricka massa vatten istället och varje dag på jobbet (och hemma) har jag alltid åtminstone en fylld vattenflaska i kylen. När det blev tråkigt så köpte jag hem saft som jag nu blandar ner liiiite av i flaskorna, bara så det får lite smak. När jag verkligen ville ha cola så har jag köpt burkar istället, det är ju mindre i dom än en halvliters flaska, och förra veckan drack jag endast 3, SAMMANLAGT. Hur otroligt är inte det? Och det roligaste är att nu när jag knappt dricker det längre, har jag insett att min mage inte gillar det, haha. Så fort jag dricker lite så får jag ont i magen, det smakar inte ens särskilt gott något mer. Alltså - mina dagar som colaberoende är ÖVER. Nu sitter jag visserligen med en burk bredvid mig (första för denna vecka) och njuter lite tillsammans med chokladen. Men halvvägs igenom den som jag är känner jag mig nog mer sugen på saften nere i kylen så jag tror jag går och byter snart :)
En annan bra vana jag har fått in är att ALLTID äta innan jag går på jobb. Tidigare har jag ju inte brytt mig så mycket, men nu blir det alla dagar en skål med flingor, en actimel och antingen en banan eller bagel, beroende på vad jag har hemma. Genom detta är jag inte så hungrig hela tiden och kan hålla mig till middag sedan och däremellan någon Kbar med chokladsmak :) Tack vare alltihop har jag heller knappt ätit godis på TVÅ VECKOR, vilket är helt sinnessjukt när man tänker på hur mycket jag brukade äta varje jäkla dag förut. Mamma skickade paket som jag fick för en vecka sedan, med lakritspipor och lakritsal, även där märkte jag så fort jag åt att magen inte tyckte om det så jag lät bli. Har det mesta kvar, hör och häpna, och sparar det nu tills suget verkligen kommer och jag bara MÅSTE ha lakrits!

Jag är verkligen stolt över mig själv. Därför kan jag nu sitta och äta chokladen jag har fått av fina gäster, med gott samvete, för jag vet att jag kan återgå till att låta bli sen när helgen är över :) Har även gått ner litegrann i vikt, förmodligen för att jag börjat skärpa mig med allting, och det känns bra. Jag mår så mycket bättre nu, och bara jag börjar laga ordentligt med mat här hemma (matlådor) så kommer jag nog få ännu mer resultat när det gäller välmåendet! Som jag sagt förut, livet är fint :)

Annars rullar det på, många fina människor har lämnat Snoozles, men nya kommer hela tiden och allt fungerar fint. Ska börja tränas in med Shane nästa vecka, det är fint att han tror på mig. Som han sa häromdagen när jag var lite osäker på det hela "Emma, you're the strongest person here and I know you can do it". Awesome. Så allting är som det ska vara just nu, livet leker!

Just det, har ju glömt att skriva om nya tatueringen. Den är fin som fan! Kommer upp bild kommande dagar, bara jag får någon att fota den ;) För första gången har jag en som jag inte kan se själv om jag inte står framför en spegel!! Är för övrigt den 'lättaste' jag gjort också, i fråga om smärta och läkning, för det gjorde inte det minsta ont att göra den och den har inte ömmat ens litegrann nu efteråt. Alls. Blev för övrigt sömnig igen när jag blev tatuerad och hade somnat om jag inte suttit lutad över en stol - Mary (tatueraren) kom fram till att jag kanske lider av någon form av tatueringsnarkolepsi :p Eftersom jag när jag fick liljan gjord somnade tre gånger.. Hehe. Galet. Men men, fin är den, och Mary är en grym artist. Hon kommer nog få träffa mig snart igen :)

Bokade ett flyg just. Detta betyder egentligen ingenting, bara att jag kan fara på min systerresa i januari. Jag har nämligen diskuterat saken med lite folk och fått klart för mig att jag kan både äta kakan och ha den kvar. Ni har ingen aning om hur skönt det känns - jag kommer inte behöva välja!! Vad det egentligen innebär kan jag berätta sedan, när allt annat är utrett och igenomtänkt. Just nu är jag bara jävligt nöjd. Med all rätt.

"Stay the way you are" - rådet jag fick av en av alla fina som lämnade Snoozles nyligen. Och det tänker jag nog!

Puss <3

Hela dagen har jag gått runt och varit gråtfärdig, tårarna har varit nära till hands hela tiden och jag har varit alldeles schizofren. Ena stunden har allt varit bra, sedan har den där tryckande känslan i bröstet varit tillbaka. Fattade ingenting, tills jag satt i lugn och ro och käkade efter jobbet och det slog mig - Moffa. Idag är det 9 månader sedan. Vissa dagar är fortfarande svåra, de där stunderna då jag tänker att åh, det här måste jag berätta åt Mormor och Morfar! Och sedan kommer insikten att Fan, det går inte alls. Annars tänker jag inte så mycket på det längre, det kommer när det kommer och saknaden sitter ju självklart alltid där inne i hjärtat, men det går bra nu. Fast uppenbarligen sitter det rätt undermedvetet också, med tanke på hur jag har mått idag och inte ens haft en tanke på vad det varit för datum.. Oh well. Moffa kommer alltid vara saknad.

Annars då.. Hade som sagt galet kul förra helgen, att jobba söndagen var mindre kul :p Men det gick det med. Sedan tog det stopp och jag sov två dagar då jag var ledig. HAHA. Sedan har jag jobbat hela veckan nu. Och festat. I torsdags var det Guinness-dagen, så vi skålade och firade Arthur. Shane hade mig att jobba morgonen fast jag skulle jobbat kväll, så för att jag ställde upp fick jag sluta redan kl 13 på dagen och sedan börja kl 16 på fredagen ;) Istället för det vanliga kl 15. Morgonen var hektisk som fan, fullt med folk vid frukosten och brandlarmet gick av TVÅ gånger pga brödrostarna osv osv.. Slocknade hastigt då jag kom hem, sov några timmar. Kvällen var hysterisk, på många sätt. Hängde med så många olika människor att jag förmodligen inte skulle kunna räkna upp hälften, drack vodka och tequila (har jag inte sagt ALDRIG MER TEQUILA?!), det var lite tårar, massa skratt och en hel del dansande. Var slut på alla sätt och vis när jag kom hem och stupade rätt snabbt.

I fredags mådde jag självklart som jag förtjänade, så till den grad att jag ändå inte fick sova till kl 15 utan var på jobb strax efter trots att jag skulle få börja en timme senare.. Oh well. Blev lite fler tårar då det var dags att säga hej då under kvällen till fina spanjorer som skulle åka hem följande dag, löften om att hålla kontakt och besök osv gjordes. Fick dock tacka nej till att hej då-festa efter jobbet eftersom jag var slut som jag vet inte vad..

Igår och idag har jag som sagt också jobbat. Igår var det kvällspasset tillsammans med Derek, och jag kan inte låta bli att bli förbannad när han gnäller och klagar och framförallt när han tycker att jag 'bossar'. Heeey, jag ÄR HANS CHEF! Snork. Och han är fortfarande i träning, om han inte lyssnar på vad jag säger, hur ska han klara sig själv sen när jag inte jobbar med honom?! Duh. Var måttligt irriterad när jag kom hem och i säng närmre midnatt, och tanken på att måsta upp 7 och tillbaka på jobb lockade icket.. Alltså var det inte någon solstråle som traskade i 8 grader kyla tillbaka imorse. I dörren möttes jag av en förbannad nattvakt som härjade på mig en stund och sen försvann. Fattade ingenting, sedan insåg jag att ägarinnan Diane hade varit där strax innan mig och förmodligen var det henne han var förbannad på, för jag förstod då ingenting av vad han härjade om, haha. Det räckte dock för att tvinga fram lite små tårar, först undrade jag som sagt vad fasen, men jag antar att jag varit lite emotionellt instabil idag helt allmänt och tagit åt mig av saker som inte ens har med mig att göra. Shit happens.

Så, efter att ha suttit och stirrat igenom frukosten då det endast var typ 10 personer (av 122) sammanlagt som kom ner och åt, skulle ett gäng äldre personer (som bott hos oss 4 nätter) checka ut. De har varit här för att ena parets son gifte sig i helgen, och nu var det dags att åka hem till Vancouver. Fick sammanlagt 10e i dricks (det är inte meningen att man ska få dricks om man jobbar i hostel-reception...) och jag måste lova att om jag inom en nära framtid åker till Vancouver så får jag inte bo någon annanstans om jag inte kollat om de har möjlighet att inkvartera mig först :) Vilka härliga människor det finns alltså, nu tänker jag inte på dricksen, utan deras otroliga vänlighet! Ah. Det gör det värt med galna frukostar, förbannade karlar som blivit uppdelade på olika rum, brandlarm och alla dessa eviga avsked.

Efter jobbet handlade jag lite mat och sedan gick jag hem och sov. Nu är jag som vanligt pigg när det är midnatt, haha. Men jag har åtminstone fått lite gjort nu under kvällen, har tvättat ett gäng maskiner, städat ur klädskåpet (ska skicka sommarkläderna till Åland då de är onödiga här nu) och rett upp mitt rum lite allmänt sådär. Väntar på att sista lasset ska bli torrt i tumlaren, sedan blir det att reda upp det och därefter sova. Har nämligen lite att göra imorgon! Först blir det ÄNTLIGEN dags att gadda sig igen!! Ah, ser sååå fram emot det! Kanske blir lite småjobbigt att jobba hela kvällen sen med plastbyten och geggande osv, men det får gå. Lägger väl upp bild sen när det är klart :) Blir bara en liten en nu.. Men kanske lite mer synlig än de andra jag har. Efter tattoobesöket måste jag via posten och skicka ett paket hemåt, lite grejer till mormor och sådär. Sedan är det som sagt jobb, lixom resten av veckan.

Jobbar alltså 10 dagar i sträck nu. Har avverkat 5 så det känns inte såå jäkla jobbigt än om jag ska vara ärlig, och vissa av spanjorerna stannar denna vecka ut också så det går allt lite lättare då, haha. SEDAN HAR JAG LEDIG HELG!! Och inte bara det, utan FYRA dagar ledigt i rad!! Äntligen är vi tillräckligt mycket personal för att kunna börja köra 4 dagars helgledigt enligt rullande schema. Så i början på varje månad har jag 4 dagar i sträck, vilket definitivt kommer sluta i någon resa till Spanien :) Rättare sagt Madrid, eftersom det är där Sara bor och det isåfall blir hos henne jag får bo. Resten av de fina kommer dit när jag kommer så vi kan hänga allihop :) Ser verkligen fram emot det, och förbanna vad jag har förtjänat det!!

Har som sagt en annan resa planerad, i januari, och det blir Gran Canaria med syster :) Och eventuellt någon annan om intresset finns att följa med. Vi har diskuterat det en hel del och jag har redan suttit och kollat resor osv. Peppad till max!! Detta kommer förmodligen bli min sista resa dit, måste som jag tidigare nämnt 'avsluta' min tid där. Det låter säkert ganska konstigt, men jag måste känna mig klar med stället, det gör jag inte nu. Mest eftersom det enda jag förknippar det med nu är Morfar <3, och samtalet från mamma den här dagen för 9 månader sedan. Det är helt sjukt, jag spenderade nästan två månader där, under vilka jag lärde mig mycket nytt om både mig själv och andra, upplevde mycket roliga saker (även om en hel del var jobbigt) osv osv. Ändå är det ENDA jag associerar med det nu - Moffa. Jag har inte ens kunnat lägga upp fotona därifrån, eller fixat skolrapporten, för tankarna dras bara tillbaka till samma sak varje gång jag försöker och då ger jag upp. Det är inte okej.. Tror och hoppas att denna resa ska bota det. Plus att det ska bli fint med lite sol och värme, och systertid framförallt! Och självklart, för att få se några av de fina människorna på hotellet, om de är kvar dvs.

Jajja. Nu borde tumlaren just vara klar så det är dags att hämta tvättlasset och stänga ner datorn. En ny dag imorn, förhoppningsvis en gladare och nöjdare Emma som vaknar då! Nu vet jag att några personer väntar på uppdateringar om vissa saker, men det kommer inte. Jag har helt enkelt bestämt mig att behålla det för mig själv. Här lever jag mitt Galway-liv och det som händer här kommer jag alltid minnas och spara undangömt i hjärtat, men ni känner inte dessa människor och vet inte hur det är här, så det är onödigt att försöka förklara allt. Jag är glad och nöjd (för det mesta) och livet är riktigt fint just nu. Ni får inte fler foton från senaste veckorna och jag kommer inte nämna det något mer.. Kanske blir annorlunda då jag varit till Madrid, men det tar vi då.

Natti <3

Denna bild får räcka som 'beskrivning' av den fantastiska lördagskvällen. Det är strax innan vi promenerade hemåt, i regnet. Taxibilen kom alldeles lagom förbi när Sara tryckte av.. :p

Här representerar vi 6 olika länder, det ni! Italien, Schweiz, Spanien, Finland, Brazilien och Irland!

 

Som sagt, livet är för bra för att vara sant ibland.

<3

Detta är återigen ett fylleinlägg, eller nja, så mycket groggar blev det ju ändå inte.. Kvällen har varit en i särklass - går nästan att jämföra med kvällarna då mina sydafrikaner var här, eller den där kvällen A och jag hade en grym kväll med pojkarna. Jag älskar det! Ska jobba imorgon, så det är väl dags att sova lite, God knows att jag kommer må tillräckligt dåligt på jobbet iallafall.. Kommer dock få sällskap under kvällen, och alla andra underbara spanjorer kommer ju också hänga på Snoozles med mig så jag antar att jag överlever :)

Livet är fint. Jag kan inte minnas när någon följde mig hem till ytterdörren senast, eller ja, enda 'riktiga' gången det hänt var väl efter min och Matts date, när han plötsligt kysste mig på trappan och jag freakade ur litegrann. Denna gång var jag inte ens lite nervös.

Jag ska åka till Spanien (fastlandet, inte bara GC) i vinter. Det har jag lovat.

Tror jag låter bli bloggen en stund nu igen - jag är för upptagen med att LEVA!

<3

For the first time av The Script snurrar i min ipod just nu. Har tänkt skriva flera dagar då en hel del hänt, eller egentligen inte hänt, bara sånt som jag personligen tycker är stora händelser. Som att flera regulars från våren är tillbaka nu och var såååå glada att jag var kvar här, och berömde mitt hår osv.. Alla säger att jag är så mycket snyggare nu ;) Eller att jag bestämt mig för vad jag ska göra nu, men lite planerande är kvar, det enda jag kan berätta att är planerat är en veckas semester på Gran Canaria i januari. Det är allt. Resten får ni veta efter helgen!

Hade som sagt tänkt skriva en hel del, men nu är Emma lite småfull och jävligt glad, så jag tänker gå och lägga mig och tänka på det istället. Yepp. Blev övertalad att gå ut efter jobbet kl 23, och eftersom jag inte varit ner till Quays eller ut överhuvudtaget på en månad, följde jag gladeligen med alla dessa underbara människor för några timmars drinkande och skrattande och dansande. And he said; 'How's things?', and I couldn't have cared less. Dessa jäkla spanjorer alltså.. Det var det där med att alltid träffa folk som kommer lämna Galway snart. Fuck. Men det var kul, och kommande arbetsdagar kommer varvas med festande och roligt folk och kramar och JAAAA, jag är så jäkla glad. Det var nog mest det jag ville få fram.

Natti, puss. <3

Det är såna här dagar som gör att jag älskar mitt jobb lite mer än vad jag annars skulle göra.

Både igår kväll och ikväll var riktigt busy, massa folk som ville bo hos oss (utan att ha bokat) och jag har haft fullt upp. Igår hann jag dock fixa lite pasta åt mig på kvällssidan vilket var fint. Ikväll hade jag inte tid med det, tänkte att jag springer via Centra innan jag går hem efter att jag slutat kl 23, det brukar funka det med. Då kom en av mina gäster (de är ett gäng spanjorer som är här och pluggar engelska) och frågade om jag gillar kyckling. Jadå tyckte jag, lite udda fråga men det är inte den konstigaste frågan jag fått ikväll :p Så gick han iväg, en stund senare kom han tillbaka med en tallrik med kyckling och sallad på, ÅT MIG :D Ah, ni skulle bara veta, det finns inget bättre än att gästerna visar sin uppskattning genom att ge mig mat ;) Ni vet ju vid det här laget att jag lever för att äta, haha. Riktigt gott var det också! Spanjorer kan det där med mat. Blev ju flera gånger bjuden i våras också, av en spanjorska som numera bor i Dublin. Ah, livet är fint :)

En annan sak med mina gäster som jag kan dela med mig av är ännu lite roligare. Vi har nämligen haft två regulars, vi kan kalla dom Mr C och Mr M.
Mr C bodde hos oss några nätter varannan vecka fram till mitten av juli, alltså hade jag träffat honom regelbundet sedan jag började jobba här i mars. Medelålders man, lite småotrevlig sådär och aldrig ett leende till övers. De som jobbade här då när jag kom, Cheryl och Sam, varnade mig för att han är lite 'svår' och tex ALDRIG ler eller skämtar.. En sån där som är konstant miserable dvs. Första gångerna jag träffade denna karl var jag rätt reserverad själv, eftersom jag 'visste' hur han är. Det släppte mot sommaren då jag lärde mig hur han fungerade, han gillar inte småprat och vill helst ha ett rum för sig själv, mot baksidan av huset. Jag gav honom det han ville ha, utan att babbla något extra. Så var det när jag kom tillbaka efter examen, jag satt och lyssnade på Rix Fm en sen kväll när han checkade in, och jag berättade att låten de spelade just då var det svenska bidraget till Eurovision (Anna Bergendahl that is) och jag fick karln att LE! Inte mycket, men han sa att det lät bra och synd att det inte gått bättre i tävlingen. Trodde han hade tillfällig sinnesförvirring för därefter har han varit lika otrevlig igen. I juli sa han att det var sista gången han skulle bo hos oss eftersom han fått ett rum i ett hus, vilket skulle vara mer convenient, han pluggar alltså några kurser på college och därför har han bott hos oss så som han har gjort. Inte tänkte jag mer på det, tills han förra veckan kom in när jag höll på tränade in Orla, och frågade om han fått någon post till Hostlet. Jag sa nej, eftersom vi inte fått något. Då sa han att oj, vad fin du är i håret! Jag bara gapade. Till slut fick jag fram ett tack. Så frågade han hur allt går, om allt fortfarande är bra med jobbet osv, och jag berättade lite paff att jag ska bli Assistant Manager. Då säger han: Well, it is about time! I was wondering when that was gonna happen. Jag bara stirrade på honom. Så skrattade han lite och önskade mig lycka till med allting i framtiden, jobbet osv, och så gick han. Jag studsade runt och smajlade som en idiot så Orla måste fråga vad som riktigt pågår. Fick förklara att DETTA var en av surisarna vi har varnat henne för, och hon kunde INTE förstå hur det kunde vara möjligt :p

Så till Mr M, han är lite likadan, fast han är bara lite äldre än mig. Han har alltid bokat via internet så när han kommer in vill han betala, få sin nyckel och gå till sitt rum. Varken mer eller mindre. Aldrig småprat eller något, alltid lika reserverad. Jag och Cheryl körde lite 'tävling' under tiden hon var här, för att se vem som kunde dra bästa skämtet för honom för att få honom att skratta, haha, men ingen av oss lyckades med det. Alls. Jag har inte ens sett honom le, en endaste gång. Tills ikväll. Jag hade allt annat klart och väntade på Mike som skulle komma inom några minuter, så kom denna kille och ville checka in. Han kommer alltid runt kl 23.. Så jag gjorde som vanligt, sa inte mycket utan började fixa nyckeln och hans slip, då drar HAN plötsligt ett skämt om det galna regnet utanför, och så skrattade vi BÅDA TVÅ!! Helt sjukt. Han önskade t.o.m God natt innan han gick till rummet. Jag fattade ingenting, men det var så fint att se honom skratta! Kanske han inte är så bitter som vi alla trott :)

Aaaaah, det är människor som dessa som gör att mitt jobb är så fantastiskt. Visst, jag får hantera mycket arga människor, framförallt medelålders personer som bokar hos oss och inte fattar att det är ett HOSTEL, inget Hotell. Och var och varannan natt får man gå och nöta på fyllon att de måste sluta dricka när kl är 22.. Och de oändliga raggningsreplikerna (från nämnda fyllon) och erbjudanden om att 'bara ta en öl' osv osv. Vilket kan bli lite jobbigt i slutändan, men oftast när jag går hemåt är jag lika glad som jag var när jag kom dit. Och det är alltså tack vare RESTEN, alla dessa underbara människor jag möter dagligen. Vissa reser ensamma och är riktigt pratsjuka, vissa är familjer där barnen är störtförtjusta över att jag busar med dem lite när jag har tid, andra är äldre par som kommer och är glada för att jag ger dem handdukar gratis eller berättar om bra matställen (så de efteråt kommer och tackar för att jag ledde dem dit:) På vissa arbetsplatser jag har jobbat vid tidigare har min bubbliga personlighet inte alls passat in, oftast har jag blivit nerhyschad och tillsagd att vara lugnare och tystare. Här kan jag vara mitt vanliga, sprudlande jag, och det tycks ju fungera! När jag är jätteglad och pratsam när gästerna kommer, så är det alltsom oftast lika glada tillbaka :D Ett leende funkar så jäkla långt! Det beror ju som sagt på gästerna, klart jag anpassar mig efter hur de är, men jag tycks ju ha tagit mig igenom både Mr Cs och Mr Ms tråkiga yttre skal, och vad är bättre bekräftelse på att jag smittar av mig, än just det? Känns fantastiskt må jag säga! Ah, jag älskar mitt jobb. Jag älskar, älskar, ÄLSKAR mitt jobb!!

Detta är vad som suger så hårt, nu när jag vet att jag måste börja välja. Välja hur jag vill göra.. På ett sätt känns det som om det inte är något att välja mellan, som sagt, varför säga upp ett jobb som jag älskar så grymt mycket, när jag har bra lön som inbetalas på kontot VARJE VECKA, ett härligt jobb och arbetskamrater och verkligen älskar Galway. MEN, så är det ju det där, att inte bli 'fast', när jag har så mycket annat jag vill göra.. Och att äntligen få flytta in i en stor, egen lägenhet igen där jag får möblera och greja precis som jag vill. GAH. Varför ska man måsta välja, egentligen.. Suck.

Nåja. Nu har jag fått ur mig lite glada känslor, kände att det behövdes efter mitt förra inlägg. Jag ska försöka sluta med att fundera så mycket (HAHA) så får vi se hur det går. Just go with the flow. Så kan jag ju säga att jag äntligen bakade för första gången häromkvällen, det blev mina favoritkakor (vad annars ska man inviga bakandet med..) och de blev mycket godkända! De såg ut som fan, inte alls som de skulle, och jag vet inte om det är någon ingrediens de inte gillade eller om det är det faktum att jag har en varmluftsugn och inte en vanlig.. Lämnade en burk på köksbänken med en lapp på åt pojkarna, den var tom när jag kom ner följande dag så jag antar att de var ätliga, haha!! :D Så har jag blivit nerbjuden till Sydafrika också. Like that's gonna happen. Måste lova att om inte annat komma till Thailand i april och möta upp. Tror inte att det heller kommer hända. Men det kändes jävligt fint att bli kallad Lady igen. God, I miss him.

Nu ska jag sluta snattra. Ytterligare en glädjande sak idag var att jag fått paket av mammis, lite höstkläder jag inte fick med mig nu sist. OCH en underbar pashminasjal, OCH GODIS!! Igår åt jag det sista av godiset jag hade med mig från Åland, så det var perfekt att få lite mer nu ;) Även om jag har ätit upp nästan allt nu medans jag skrivit.. Ooops.. Hehe.

Natti natt!
<3

Inatt var det världens stormoväder ute. Det började med ett hysteriskt ösregn, höll på hur länge som helst, sedan började himlen bli blek och åskan mullrade. Det blixtrade och mullrade i någon timme, alltmedan regnet fortsatte ösa och ösa. Jag är van med regn, men det är första gången jag faktiskt började fundera över om jag måste gå och kolla så det inte kom in vatten någonstans.. Mitt i allt slutade det. Regnet slutade nästan helt, blixtrarna upphörde och mullret försvann. Bara sådär.

När det äntligen blev tyst och lugnt tänkte jag att åååh, vad skönt. Nu kan jag sova! Men icket. Istället kom tankarna, tankar jag inte haft på länge, och natten blev förstörd. Lyckades sova några timmar på morgonsidan, sedan har jag spenderat dagen med Cougar Town och därefter en sväng till Tesco för det sista inhandlandet för bakning. Glömde dock smöret nere på Snoozles på vägen hem, så det blir bakning först imorn..

Hade redan skrivit en del inatt, men det blev så osammanhängande och mest tankar, så jag gjorde aldrig något av det. Men nu, efter ett känslosamt samtal med min lillasyster, känner jag att jag nog måste få hit det iallafall. Vill ni läsa det, läs för all del. Blir det för mycket, stäng av och glöm bort. Jag fiskar inte efter medlidande eller sympati, det är bara dags att få ut sanningen. Och den har jag insett delar av under de senaste åren, men det är inte förrän nu som allting made sense. Det är först nu förstår, hur fel allting var. Och att det är vad som har påverkat mig till att vara som jag är idag. Jag vill inte säga att det har gjort mig till den jag är, för det är fel, men det har påverkat mig till den grad att mina sämre egenskaper är just som de är.

Det mest störda är att det hela började med mina duschsaker i badrummet. Som jag tidigare nämnt är jag otroligt territorial, och mina grejer är mina grejer och dom ger du fan i. Typ. Emellanåt har jag dock under sommaren märkt att 'någon' har använt mina duschsaker. Första gången tänkte jag inte så mycket över det, sedan insåg jag att det hänt igen och började hålla koll på det, och förra helgen var det helt klart någon som använt både tvålen coh shampot. Till saken hör att mamma skickar shampo och balsam åt mig, så det är dyra grejer som jag värderar högt att ha. Alltså började jag bli förbannad. Det roligaste av allt är ju att det är tjejgrejer, och jag bor i ett hus med FYRA KILLAR. Duh. You do the math.. Så har jag gått och funderat hela veckan på hur jag skulle ta upp det, när jag i lördags insåg att det ÅTERIGEN hade blivit använt, och det var efter att en av mina housemates flickvän hade duschat. Okej, jag hade väl misstänkt från början att det var hon (fyra killar i huset) och sådär, men inte kommit mig för att ta upp det. Nu kokade dock bägaren över och jag tog upp det med min housemate. Visst, det blev via FB, men det är för att han jobbar så mycket och jag med, så vi är sällan hemma samtidigt. Det löste sig snabbt, han ska prata med henne och jag kommer hålla ögonen jävligt noga på mina grejer i fortsättningen. Känns ju så trist om jag ska behöva låsa in precis ALLT i mitt rum, när det inte är killarna jag har problem med - utan en flickvän som INTE BOR HÄR. Suck. Detta fick mig iallafall att börja tänka, då nämnda housemate undrade varför jag inte sa något efter första gången. Jag hade inget svar på det.

Förra veckan tog jag upp detta om idiotnattvakten med Mike, hans efterträdare. Detta eftersom jag äntligen känner Mike tillräckligt nu för att våga fråga honom om allt det idioten sagt var sant. Han drog nämligen upp att jag hade lämnat det så jävligt för Mike den där gången att han hade sagt att han tänkte säga upp sig osv osv.. Så nu fick jag äntligen ur mig det till Mike SJÄLV - och han sa att det var bullshit alltihop. Och så frågade han: Varför frågade du mig inte det redan dagen efter?? Jag hade inget svar då heller.

Min mamma påstår att jag är konflikträdd. Och ja, idag måste jag nog erkänna att jag är det. För nu har jag insett VARFÖR. Detta VARFÖR har gnagt så jävla länge nu, VARFÖR gör jag si, VARFÖR beter jag mig så.. När det kanske inte alls är så jag har TÄNKT. Det liksom bara blir avigt av sig själv. Jag ser det helt annorlunda på insidan, men ändå blir det fel när jag öppnar truten, eller avigt i sättet jag beter mig på. Och nu har jag förstått, jag har förstått varför. Och det tänkte jag dela med mig, dels för min egen skull, och dels så att folk kan sluta ifrågasätta.

När jag var barn, grälades det mycket i min närhet. När jag blev ett skilsmässobarn - var det tusen gånger värre. Detta gällde i huvudsak i en av mina 'familjer'. Tidigt insåg jag att om jag är tyst och gör som jag blir tillsagd, så kanske det går över. Ingen vet att jag minns detta, eller att jag kände så redan då. Jag utvecklade en rädsla för 'honom', så fort han höjde rösten väntade jag mig ett slag. Det går inte att förklara, det var något i hans ögon och sättet han röt på, inte bara sade till på skarpen. Alltså var jag ständigt rädd. Rädd för att slaget skulle komma, även om jag ärligt kan säga att det ALDRIG hände. Jag fick smisk någon gång, och blev tagen i öronen, men aldrig har jag blivit slagen. Ändå fanns skräcken där, djupt rotad - och fram tills jag var 17 år gammal kände jag likadant. Jag väntade på ett slag, som aldrig kom, och även om jag inte kan föreställa mig hur det känns att bli slagen i sin egen familj, så vet jag hur jävligt det känns att TRO och FÖRVÄNTA sig att det ska hända. Varje jävla gång någon blev förbannad.

När någon skäller på mig (som nattvakten tex) så är jag Emma 8 år igen. Livrädd och väntar på att slaget ska komma. Jag är tamigfan nästan 23 år idag, och fysiskt skulle jag lätt kunna försvara mig om jag verkligen behöver, men ändå, ÄNDÅ sitter rädslan där, i ryggmärgen.

Då jag blev lite äldre, såg jag hur det påverkade min lillasyster också, och då kände jag självklart ett behov att ta hand om henne. Speciellt eftersom hon då var tillräckligt gammal för att få skiten över sig hon också. Så det blev en ständig kamp i det huset - speciellt eftersom vi var flera barn - och vad som än hände var det ALLTID vårt fel. Och istället för att låta dem gå på min syster, tog jag ansvaret. Och efter att ha tagit på mig skulden några gånger, gått emellan i grälen - så började det automatiskt alltid vara MITT fel. Det var JAG som var problemet, JAG som gjort fel och därmed även JAG som blev straffad. Detta menar jag inte som att jag idag är bitter på att jag fick ta smällen ensam, jag är fortfarande glad över att jag skyddade min syster och skulle göra likadant igen, anytime. För att stå ut med alltihop vände jag allting inåt, jag slutade helt enkelt försöka, jag gav upp. Istället för att ta upp saker som irriterade eller störde mig, höll jag allting inne. Efter att ha gått runt och varit förbannad inombords så länge (men inte sagt något) exploderade jag. Och så började det om. I tonåren var det riktigt illa, för bråken avlöste varandra och det löste jag genom att fly. Hängde med tvivelaktiga människor jag förmodligen inte skulle låta mina egna barn umgås med i framtiden, drack mycket alkohol och betedde mig riktigt svinigt mot alla andra. För att riktigt visa att jag INTE brydde mig, sminkade jag mig mycket fast jag inte fick - vilket resulterade i ännu större gräl - men jag kunde helt enkelt inte låta bli. Jag ville mer än något annat att bråken skulle sluta, samtidigt kunde jag inte låta bli att bete mig jävligt så ett nytt gräl utlöstes.

Så, till det med tvålen tex. Eller vad som helst som stör mig. Jag håller det hellre inom mig, än tar grälet - för jag förväntar mig att saker inte blir bättre, bara sämre, om jag öppnar käften. Det känns bättre att JAG är den som går runt och är arg, än att jag blandar in en annan person så vi båda går och är förbannade. Vilket självklart inte funkar, det vet jag ju själv, eftersom jag till slut exploderar iallafall och då kommer allt på en gång och blir skit ändå. Men så är det. Jag är iallafall medveten om det och jag måste försöka ändra mig. Det är ju faktiskt bättre att ta konflikten först - och lösa den - än att explodera till slut.

När vi båda var tillräckligt gamla för att kunna säga själva att vi hade fått nog, lämnade vi det huset bakom oss. Det krävdes inblandning av många personer för att det skulle gå igenom, men det gick. Och ett tag kändes det som att allt skulle lösa sig. Tills 'han' började höra av sig, han lovade att bättra sig och vi skulle kunna ha en normal relation, och vi trodde på honom. Varje jävla gång. Och varje gång blev vi besvikna. Det gick ett tag, sedan visade det sig alltid att han inte alls hade lyssnat på oss, han försökte blanda in personer vi inte ville ha något med att göra och sedan återgick det till att allt var vårt fel. Han vägrade helt enkelt lyssna. Varje gång vi trott att nu, NU förstår han verkligen vad vi menar - så har det slutligen blivit som alla de tidigare gångerna, och där har vi stått, besvikna, ratade och förkrossade. Återigen. Till slut gav jag upp. För några år sedan sade jag stopp, det räcker. Och därefter kapade jag alla band. Ingenting finns kvar. Inga glada minnen, foton eller ens ett uns kärlek. Jag har inget kvar att ge åt denna människa, och det tragiska är att jag inte tror han själv riktigt har fattat det än. Men det är över.

Detta har självklart lett till att jag har enorma problem med att lita på någon. Folk säger så mycket, men ofta är det lögn. Det lärde jag mig den hårda vägen. Det är otroligt svårt att vinna min tillit, och ser du till att krossa den behöver du inte ens fundera på att vinna den tillbaka. Jag tror inte det är möjligt. Folk kallar mig långsint, och det är jag nog. Jag förlåter inte i första taget, och när man gång på gång blir bevisad motsatsen när man verkligen försökt lita på någon igen, ja, då ger man till slut upp.

Nu har jag fått ut det jag ville ha sagt. Allt jag låg och funderade på inatt, och sedan pratade med min syster om. Detta är alltså vad som hände i min ENA familj - hos min mamma hade vi alltid en fristad. Hon fick nog stå ut med mycket - men en hel del kom från att jag helt enkelt inte kunde kontrollera mig själv när jag äntligen kom ifrån grälen en vecka, det blev svårt att balansera mellan ett kärleksfullt och 'fritt' hem, och ett hem där grälen alltid var ett faktum och kärlek inte visades emellan familjemedlemmar.

Mycket av detta har format mig, på både gott och ont. Jag önskar att jag skulle kunna hantera gräl och konflikter bättre, och att jag skulle ha lättare att lita på folk. Samtidigt har allt gjort mig jävligt stark, jag kan ta det mesta och det krävs en hel del för att få mig totalt ur balans. Ibland önskar jag bara att det skulle vara lite mer jämnt fördelat.. Och tillsammans med det hiskeliga temperamentet jag fått av mamma (även det på gott och ont) så kan jag vara otroligt svår att handskas med ibland. Men jag vet åtminstone om det själv.

Fy fan vad det här var svårt.. Men behövligt. Everything's out in the open, so take it or leave it.

Nu är jag klar för ikväll.
Jag har den bästa familj en människa kan ha, jag må ha förlorat människor jag en gång älskat, men de som finns kvar skulle jag inte byta ut för något världen. Vad som än händer - jag älskar er. <3

Yes, denna soliga och underbara dag vaknade jag innan 12 för att det blivit så varmt i mitt rum. Lovely! Och nu är jag faktiskt helt ärlig, inte ironisk alls, det var underbart att vakna av solen! Sen att inse att jag faktiskt är LEDIG idag och inte alls behöver krypa ur sängen gjorde inte saken sämre :)

Efter två timmar av surfande och läsande (fortfarande i sängen) bestämde jag mig för ett varv på stan och sedan handla så jag kan börja laga ordentlig mat i huset och även ÄNTLIGEN börja baka! Nu är jag hemma igen efter många timmar ute i solen (och en hel del tid inne i butiker) och ingen mat har jag med mig hem. Hehe. Det jag istället fick med mig är böcker, en resetidning (vilket är ett test för mig idag), ett gäng underkläder, vitaminer och huvudvärkstabletter. Blev så glad inne på Boots när jag hittade panadol 1g - i brusform!! Eftersom 500mg knappt hjälper alls när jag har tex tandvärk eller liknande. Och nu är jag även förberedd ifall jag blir sådär ruskigt förkyld igen :) Vitaminerna är självklart för att jag ska få igång systemet ordentligt, har som sagt dragit ner på cola och börjat äta frukost, även en actimel slinker ner i magen varje dag. Nu jäklar är det förberedelse för höst och vinter som gäller!! :D Riktigt nöjd med mina inköp är jag, belönade mig själv med en After Eight Milkshake på vägen hem :p

Jeje. Hade tänkt baka idag, men enligt schemat så ska jag bara jobba imorgon kväll och sedan är jag ledig sön-tis, så under de tre dagarna har jag all tid i världen att tvätta och baka och sånt :) Ikväll är det bara filmmys som står på schemat, då mina pojkar har dragit iväg på äventyr. Hade joinat om det inte vore för det jäkla jobbpasset imorn.. Oh well. Detta ger mig tid att reda upp rummet ordentligt och sedan bara relaxa hela kvällen. Tänkte gå ner till Snoozles senare ikväll och äta middag där med Vanessa som har kvällens arbetspass ensam, vill höra allt om hennes minisemester i Rom :) Plus hänga lite förstås, hon kom in i skolan så detta är sista helgen hon jobbar. Helt sjukt, det är hon som jobbat där sedan Snoozles öppnade, och nu är det JAG som är den som varit där längst (förutom Shane då) och som ska bli Assistant Manager. Helt galet! Plus att jag kommer sakna henne, hon ska nämligen plugga i Athlone och det är mer än en timme bort så hon kommer inte hänga så mycket i Galway alls mera. Nåja.

På tal om Assistant Manager, nu börjar det blir på riktigt, Shane har nämligen informerat de nya (både receptionisterna och städarna) att det snart kommer vara JAG som är chef över dom, efter han själv förstås. Hur sjukt är inte det?! Idioten till nattvakt som varit borta ett tag nu ska eventuellt få komma tillbaka, vilket jag inte alls förstår. Mike, som har tagit över efter honom senaste veckorna, är fantastisk med gästerna och sköter jobbet tusen gånger bättre. Derek skulle behöva byta jobb snarast eftersom han är så missnöjd med det och låter det gå ut över jobbet, men han sköter sig iallafall med gästerna han också. Men denna idiot som skällde ut mig förut..... Ja fy fan, vad ska man säga? Kommer han tillbaka ska han åtminstone få sitt livs överraskning - för då jävlar är det jag som är hans chef!!!! Behöver aldrig ta någon skit från honom igen med andra ord :) Thank god. Börjar bli någorlunda nervös, tror träningen börjar nästa vecka när de nya receptionisterna börjar klara sig själva. Ska dock bli fint att få lite mer ansvar och framförallt lön :p Det blir nog bra!

Så till tidningen jag köpte idag. Den innehåller en massa artiklar om resemål och sånt som jag VERKLIGEN vill uppleva, så jag ska se hur sugen jag blir efter att ha läst den. Jag ligger nämligen i valet och kvalet om hur jag egentligen ska göra vid årsskiftet.. Jag menar, rummet jag har här kan jag ha hur länge jag vill, och som sagt ska jag bli Assistant Manager och en sådan position vill man ju inte ge upp direkt när man fått den och lärt sig allt?? Samtidigt längtar jag sååå grymt mycket efter att få ha en alldeles egen lägenhet igen, få dona och fixa, ha mina egna möbler och bara njuta av MITT. Utan att behöva dela eller känna att jag bor i en skolåda. Och en sådan lägenhet har jag ju, de som bor där nu flyttar ut runt jul, så det skulle ju vara perfekt läge att flytta tillbaka till den då. Få ha min stora tvåa ifred, kunna tvätta i min egen tvättmaskin i mitt badrum, kunna ligga i min soffa och glo på tv, ha ett stooort köksbord där jag kan baka och greja bäst jag vill... MEN - får jag inget jobb på Åland direkt (och hur ska jag hitta ett jobb där som jag trivs med lika bra som jag trivs på Snoozles?) så kan jag ju ändå inte betala hyran för att bo där. Det tredje som ligger och gnager i bakhuvudet är ju självklart allt annat jag vill göra, se och uppleva, Irland var en enorm dröm jag hade - och nu lever jag den drömmen. Hur länge kan jag göra det utan att bli 'fast' och missa allt annat jag vill göra, i andra delar av världen? Aaaah, jag blir galen. Har en hel del att tänka. Så, nu ska jag läsa lite resetidning och se hur jag känner efteråt. Har bestämt att jag ska ha gjort mitt 'val' inom september, innan månaden är slut måste jag veta vad jag vill göra. Men fan vad det är svårt.

Har en hel del annat som ligger och maler på i skallen, men det mesta kommer lösa sig automatiskt. Vissa grejer kräver bara lite mer tid.. Some mistakes are harder than others to forget about..

Nu har jag fått ur lite av mina tankar, dags att kura ihop mig ett tag innan det blir att fundera på middag.

Puss <3